Gåtan Bruce Chatwin i nytt ljus?

En saga är det – om en nedstörtad Ikaros, men också om den underbara flykten, minnet av några fritt svävande ögonblick – och farmors gamla kuriosakabinett.

2010 var det sagt. I år skulle vi få veta allt vi inte visste om författaren och resenären Bruce Chatwin. Den halvt mytiske engelsmannen dog vintern 1989, blott 48 år gammal. Officiellt hade han ådragit sig en mystisk blodsjukdom på resa i Asien. I själva verket led han av AIDS. Han talade aldrig om det. Delar av sitt liv hade han alltid varit förtegen om. Kanske var känslan av skam för stark. Man får minnas att det här är ett par decennier sedan. Världen är en annan idag. Sina sista dagar tillbringade han i södra Frankrike med hustrun vid sin sida, i ett hus tillhörigt famljen Conran – Jasper Conran, modeskaparen, var hans älskare. Några år tidigare hade Chatwin bränt högar av brev, kartotek och anteckningsböcker i något som ser ut som ett förtvivlat försök att sopa igen spåren efter sig. Ibland är enda sättet att bevara något att utplåna det. Om det nu har hänt. Med Chatwin vet man inte. Allt gick uppenbarligen inte upp i rök. Något blev kvar och deponerades efter hans död ihop med en liten knubbig porslinsfigur från barndomen i Modern Western Manuscripts Room på Bodleian Library i Oxford, 41 lådor för att vara exakt. Och, som sagt, i år blir de offentliga.

I väntan på det finns biografierna att tillgå, som Susannah Clapps With Chatwin och Nicholas Shakespeares Bruce Chatwin, den förra rapsodisk och impressionistisk, den senare monumental och encyklopedisk, men bägge på något sätt intima, nära lierade med sitt föremål. I vilken utsträckning de haft tillgång till materialet på Bodleian vet jag inte. Det återstår att se. Jag tror att Chatwin placerat sin gnom där för att hålla ett vakande öga. Men jag gissar att åtminstone Nicholas Shakespeare grävt i lådorna. För honom börjar sagan om Chatwin, en saga är det – om en nedstörtad Ikaros, men också om den underbara flykten, minnet av några fritt svävande ögonblick – och den börjar med farmors gamla kuriosakabinett, ett vitrinskåp fullt med stenar, snäckor, klot, en katt, Union Jack, skrin och dosor i pärlemor och gulnat elfenben, ostindiskt porslin med landskap och människor, magiska ting som fick liten Bruce att längta till främmande länder, och som förebådade de märkliga och skimrande berättelserna från Sydamerika, Afrika, Australien – böckerna fanns där innanför glaset, som embryon, fantasifoster.

Det blev en handfull, från en sensationell debut med den kalejdoskopiska reseskildringen I Patagonien till romanen Kaspar Utz, en liten tät historia om en manisk samlare av Meissenporslin i Prag.  Bäst är nog ändå hans reportage och kortprosa, stycken om lite av varje, som mötet med haute couturens gudmor Madame Vionnet i Paris eller den tyska geografen Maria Reiche i blommig klänning uppflugen på en aluminiumstege i den peruanska öknen – så som man kan se henne i Chatwins postumt utgivna Fotografier och dagboksblad. Oavsett genre känns hans stil igen, föredömligt klar, knapp, koncis, nästan torr. Möjligen, om man får tro Clapp och Shakespeare, något han lärde sig när han katalogiserade antika föremål på Sotheby’s. Chatwins fäbless för ting med historia är omvittnad – också det en yrkesskada från åren i skrubben på New Bond Street där han slutade som expert på impressionismen– och om proveniensen inte höll vad den lovade dög alltid en bra lögn. Hans privata Matisse var målad av Matisses faster om någon undrade.

Ett tag hyrde han i det klassiska ungkarlsetablissemanget Albany i Picadilly, ett kändisnäste för författare, konstnärer och artister. På trottoaren utanför låtsades de boende inte om varandra. På kvällen dinerade man ihop.

Albany passade Chatwin perfekt. Han föredrog små kyffen i långa korridorer modell atlantångare, orientexpress. Kanske var det där han kände sig hemma, i det provisoriska, tillfälliga – hans barndom var en odyssé av uppbrott och flyttar. Innan begreppet fanns praktiserade Chatwin compact living, inredde en hytt, en kupé. Det sparsamma möblemanget bestod i noga utvalda föremål, en blå bönematta, kungen av Hawaiis överkast, ett stycke antik tempelfris, inte sällan sånt som han under sin tid på Sotheby´s ropat in under namnet Winchat eller smugglat med sig hem på sina resor. Någon har beskrivit hans jakt på det utsökta som en annat slags vulgaritet.

Alltid på väg, rastlöst, en världsnomad, det var så han såg sig och ville bli sedd, med boots från The Russell Moccasin Company, specialsydd ryggsäck i mjuk kalv för mollskinnshäftet, Mont Blanc-pennan, solglasögonen som han fått av Werner Herzog, böckerna samt en burk sardiner och en halvflaska champagne av märket Krug för alla eventualiteter, an Englishman Abroad med andra ord. I bagaget fanns också ett antal anekdoter, som den om Noël Coward vars kupletter han sjöng redan som elvaåring, och som vid en middag vänt sig till den unge blivande författaren med ett gott råd: låt er aldrig hindras av något konstnärligt. Redan på Sotheby´s hade Chatwin börjat samla på celebriteter. Kul för en kille från Birmingham, kommenterade han själv sitt umgänge med folk som Braque, Picasso, Giacometti, Elizabeth Taylor och Queen Mum. 

Susannah Clapp var hans redaktör på förlaget Jonathan Cape, den första och kanske skickligaste. Chatwin var beroende av sina redaktörer. Han behövde hjälp med strukturen, och med att sovra och sikta. Och ändå, eller kanske just därför, är det den konstnärliga ekonomin som utmärker hans prosa. Uppenbarligen var han inte särskilt sentimental. Han skrev och strök med samma lätta hand. Clapp tecknar ett känsligt, nästan förälskat porträtt av författaren i sin bok. Omslagsfotot föreställer en ung man på pinnstol med klar, blå skolpojksblick och mockasiner. Vem var han? Säg nästan vadsomhelst och motsatsen är lika sann, menar Nicholas Shakespeare. Clapp är inne på samma spår – munk och glamour boy, asket och estet, ensamvarg och febrigt social, hemlighetsfull och pratsjuk, hustrun Elizabeths äkta make och utövande homosexuell.

Han kallades Chatterbox, en muntlig berättare av guds nåde och imitatör av rang, alltid festens medelpunkt.  Någon minns honom som oavbrutet underhållande men kommer inte ihåg ett ord av vad han sa. Inte nog med det, till fulländning behärskade han även konsten att vara någon annanstans, helst på andra sidan jorden, frånvarande men ständigt namnet på allas läppar.

Chatwin odlade omsorgsfullt myten om sig själv. Är det sant att han sa upp sig från Sunday Times i ett telegram? ”Gone to Patagonia” lär det ha stått. Och sedan var han spårlöst borta. Alla har hört det, ingen har sett det. Rykten cirkulerade, myten växte. Han skrev sitt liv, levde sin litteratur. Efter den sensationella debuten som rätt oförfärat blandar fakta och fiktion, protesterade en god del av persongalleriet – hemma i Birmingham hade Chatwins far synpunkter, och i Patagonien kände sig människor beljugna och bedragna. Shakespeare citerar Martha Gellhorn, en gång gift med Hemingway: "Både Bruce och Hemingway var mytomaner… inte medvetna lögnare. De tror själva på allt de säger."  Det litterära reportagets villkor är speciella. Reportern satsar sin erfarenhet och inlevelse, uppfinner delvis sig själv och sin omgivning. Den skapande fantasin har med andra ord sitt pris. Att bringa klarhet är biografens sak. Clapp och Shakespeare gör vad de kan, bitvis briljant. Ändå är och förblir Chatwin en gåta.

I en kritisk anmälan av Clapps bok skrev tidningen The Independents Duncan Fallowell om Chatwin som ”plågad på ett mycket engelskt vis”. Hans tes är att engelska författare alltsedan Byrons och Shelleys dagar är snobbiga och fega. Denna engelska sjuka, menar han, vidlåder också det skrivna, själva dikten, med några få undantag – livet och konsten som kommunicerande kärl. Sanningen offras på konvenansens altare. Chatwin skriver vackert men grunt, menar Fallowell, själv gayaktivist. Varför, undrar han, varför var Chatwin så hemlig? Hur såg arrangemanget med hustrun ut? Vad kände hon? Varför kom inte föräldrarna till hans sjukläger – de bodde ändå halva året i en husvagn på Rivieran? Varför får vi inget veta och varför detta embargo på Chatwins litterära kvarlåtenskap? Själv undrar jag – har vi med det att göra?

Men det är klart. Man blir nyfiken. Hur går det med lådorna på Bodleian? Vad händer? This is to confirm… Jo, det stämmer, the Chatwin papers finns i Bodleians samlingar, skriver bibliotekarien Julia Wagner tillbaka. Restriktionerna gäller tills vidare och hävs inte förrän Mrs Chatwin gives her permission. Så vi får ge oss till tåls. Fast, vid närmare eftertanke, vad är det vi letar efter, vad hoppas vi hitta – den svarta lådan, en förklaring, gåtans lösning? Det är att hoppas för mycket – eller för lite. Det vore för enkelt. Då skulle vi inte behöva författare, böcker, litteratur, konst.

Jan Norming

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista