Tankar om turismen

För ett antal år sedan råkade jag se den franske konstnären Pierre Bismuths film Back to the Jungle, en bearbetning av Disneys gamla Djungelboken som hade den lilla egenheten att alla de olika djuren var för sig pratade sitt eget språk. Tigern Shere Khan pratade till exempel brittisk engelska, har jag för mig, ormen Kaa italienska, björnen Baloo portugisiska. Vem det var som pratade svenska är jag inte helt säker på, men jag vill minnas att det var en av gamarna.

Sedan dess har jag förstått att det faktiskt är sådär världen ser ut. Åtminstone på vad vi skulle kunna kalla en global, och emblematisk nivå: som när man till exempel står i kön till Eiffeltornet, eller sätter sig på en kamel vid pyramiderna, eller klättrar upp för kinesiska muren – någon av de där verkligt internationella situationerna i ens liv, när rösterna från spanska, ryska, kinesiska och brasilianska turister surrar runt i luften mot en eller annan världsberömd kuliss. Som om man allihop var, just precis, figurer ur olika versioner av en och samma gamla Disneyfilm.

På sätt och vis finns det ju något nästan utopiskt i det där. Själv glömmer jag aldrig när jag för första gången såg en japansk turistgrupp. Det var på Kronborg slott i Helsingör, jag kan ha varit nio tio år gammal, och satt och hade ganska tråkigt när jag plötsligt såg dem komma över vallgraven, en grupp svarthåriga män, disciplinerade och lågmält pekande, i mörka kostymer och med de små instamatic-kamerorna dinglande i sina snoddar. Det hela var mycket märkvärdigt, men jag minns att jag också kände ett styng av tvivel. Var verkligen all denna vanlighet värd att åka hit ända från Japan för? Måste de inte bli besvikna?

Sen dess har mycket hänt. Då, i mitten av sjuttiotalet, var interkontinental turism någonting som i stort sett var förbehållet en liten välbärgad överklass i framförallt Västeuropa och USA – och möjligen en del äventyrslystna hippies. Medelklassen reste visserligen också utomlands, med bil ner i Europa, på charter till Medelhavet. Och de resorna satte faktiskt sina spår i det svenska kulturlandskapet. Sjuttiotalets pizzerior, joddlarbalkonger och mexitegelvillor hade överhuvudtaget inte varit tänkbara utan dessa folkliga upptäcktsfärder.

Numera reser som bekant även vanligt folk till Thailand och Egypten på badsemester, något som förstås visar sig i matvanor och heminredning, det också. Men det verkligt nya är nog att även vi européer själva börjar bli exotiska, och får alltfler besök av turister från länder som Indien, Mexico och Kina. Den internationella turismen omfattar idag nästan en miljard besök per år, och omsätter i runda slängar en biljon dollar. Kina ligger idag på femte plats i världen när det gäller antal utlandsresenärer, och turisterna från de stora så kallade tillväxtländerna blir bara viktigare för turistindustrin i Europa och USA.

Det här betyder att turismen på ett sätt har ändrat karaktär. Den vita, västerländska blicken på världen har fått konkurrens, och turismen som livshållning är idag någonting som omfattar inte bara allt fler människor, utan också allt större delar av det sociala livet. Den tyske filosofen och konstteoretikern Boris Groys skrev om det här för några år sen i en essä med titeln Total turism: hur den postmoderna, postromantiska turistindustrin förvandlar inte bara alla människor till potentiella turister, utan också gör alla platser till potentiella turistmål. Det får till följd att det numera inte bara är turisterna själva som verkar förflytta sig: också platserna, och upplevelserna av dessa platser sätts så att säga i en global omloppsbana.

Detta betyder i sin tur att det inte längre är så självklart var upplevelsen av en viss plats blir som mest ”autentisk”. Ta en företeelse som Kina till exempel. Alla turister som besöker Kina har något slags förväntningar på hur detta Kina ska se ut; förväntningar som byggts upp genom lager på lager av reproduktioner av vad som framställs som autentiskt kinesiskt. Man vet hur människorna ska gå klädda, man vet hur städerna bör se ut, och givetvis vet man också exakt, efter att i årtionden ha vant sig vid allt mer autentiska kinesiska restauranger, hur maten borde smaka. Att då så att säga i verkligheten uppleva en modern kinesisk storstad kan mycket väl bli en besvikelse. Man känner visserligen igen sig – men det man känner igen är inte Kina, utan en global storstadskultur med hamburgerbarer, shoppinggallerior, bankomater och glasfasader. Upplevelsen som möter dagens turist är ofta just av detta slag, ett intryck av att världens storstäder blir alltmer lika. Men det beror inte, skriver Groys, på att lokala särskildheter försvinner, som det brukar påstås, utan på att dessa särskildheter sätts i omlopp, och förökar sig.

I denna totala fas har turismen alltså blivit mindre exklusiv, men också mer genomträngande än någonsin. Turismen har blivit ideal, en modell för hur människor idag förväntas tillägna sig världen, nämligen som ett utbud av upplevelser. Följaktligen lägger sig världen beredvilligt för turistens fötter, städer blir till monument, hela länder lägger sig tillrätta för turismens estetiska blick. Att se det utopiska i detta blir tyvärr allt svårare. Snarare finns det nog all anledning att tolka dagens totala turism som det slutliga förverkligandet av Guy Debords dystopiska ”skådespelssamhälle”, eller av det som Umberto Eco efter sina besök i Disneyland och Las Vegas beskrev som resor i hyperverkligheten. En verklighet alltså, som blivit ännu verkligare än sig själv.

Nu vet ju alla att det här inte är hela sanningen. En värld där allt anpassas till turismens estetik är i behov av retuschering. Vissa saker passar in i bilden, andra inte. Turismen lägger ett filter över verkligheten, stadskärnor snyggas till och rensas upp på skumma element, gränsen mot den icke-turistiska verkligheten skärps. I vårt postmoderna tidevarv vet förstås turisterna det här; det ingår i förutsättningarna för turismen att den ”autentiska” verklighet man presenteras för egentligen är en fiktion. Men också för dagens ironiska turister är fiktionen viktig, och när den avslöjas på allvar resulterar det i en sorts alienerande verfremdungseffekt – som när man på hotellen i länder som Egypten eller Gambia får se att stranden är inhägnad, och landets egen befolkning portförbjuden. Turismens projektioner framstår plötsligt som ett fängelse, en ren provokation, en lögn.

Och det är de ju verkligen, på sätt och vis. För om man tycker att statistikens siffra på en rund miljard internationella turistbesök per år är hisnande, så kan den alltid jämföras med de fem miljarder som inte ingår där. Av sex miljarder jordbor är alltså en överväldigande majoritet än så länge inte turister. I många fattiga länder, där turismen är en viktig inkomstkälla, omges turisterna av människor som sällan eller aldrig får en möjlighet att resa; men som håller sig vid liv tack vare rollen som statister i turismens globala disneyfilm.

Provokationen i detta är så uppenbar att den egentligen inte borde behöva påpekas. Och krasst sett är det inte så förvånande att det ibland leder till våldsamheter. Det finns med andra ord en kuslig men begriplig symbios mellan turism och terrorism. Ett land som Egypten har till exempel upprepade gånger drabbats av terrorattentat som riktats mot turistnäringen; bomberna på Bali i oktober 2002 är ett annat exempel. För att inte tala om de mängder av attentat som hela tiden riktas mot turismens själva blodomlopp, flygtrafiken. Eller på en mer vardagskriminell nivå: de ständiga smårån som turister råkar ut för i tredje världens metropoler.

Turismen, hur allomfattande och allsmäktig den än är, är i själva verket oerhört känslig för den här typen av störningar. De spräcker bubblan, illusionen om en värld där allt ligger öppet och tillgängligt. Första gången jag själv blev rånad var i Rio de Janeiro, på väg till mitt hotell efter ett besök i den magnifika modernistiska katedralen. Mitt på dagen, fullt med folk på gatorna – och så precis bakom ett övergångsställe dyker de upp från ingenstans, en skock drogade gatubarn i tioårsåldern som viftar med kniv och rutinerat muddrar mina fickor. På tio sekunder är det över.

Bytet blev visserligen inte särskilt stort; eftersom jag visste vad Rio var för stad hade jag bara lite småpengar på mig. Men kniven var äkta, och min blick på staden var förändrad. Bubblan hade spruckit. I efterhand är det förstås lätt att se att också den upplevelsen var illusorisk – för inte ens om man blir av med både pass och visakort är det ju egentligen någon katastrof. Sånt är turistens öde. Man sitter fast i filmen, kommer liksom inte ur den. Jag tror det är den upplevelsen, upplevelsen alltså av att se sig ohjälpligt avskuren från världen, insikten att ens privilegier också innebär en förödmjukelse, som är det verkligt skrämmande.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista