Tillväxtsamhällets systemfel

Vi vet det ju egentligen. I längden kan vi inte hålla på som vi gör. Våra snabba kommunikationer, vårt mekaniserade jordbruk, vår automatiserade industri, vårt globala handelsutbyte – hela vår moderna infrastruktur baserar sig i grunden på en konsumtion av ändliga naturresurser som en dag kommer att ta slut för gott.

Problemet är alltså inte bara att vår konsumtionsnivå är för hög – nej, det handlar om själva principen. Att själva idén om ständig ekonomisk tillväxt i en ändlig värld faktiskt inte håller.

Men att göra den insikten till utgångspunkt för en politisk och ekonomisk analys har hittills varit i princip tabu. Det vill den tyske författaren Meinhard Miegel ändra på med sin nya bok Exit. Miegel är ledare för ett institut för framtidsforskning i Bonn, och Exit, som har blivit en bestseller i Tyskland, är en pedagogisk, engagerad och optimistisk genomgång av argumenten för att ställa om det politiska tänkandet i tid, innan tillväxtekonomin av ett eller flera skäl går in i väggen av sig själv. För det, skriver Miegel, skulle verkligen innebära en katastrof.

För Meinhard Miegel handlar fixeringen vid tillväxt mest av allt om föråldrade tankemönster. Framför allt är det förhållandet mellan begreppen välstånd och tillväxt han vill åt: fixeringen vid tillväxt leder, skriver han, till en snäv, materialistisk definition av välstånd som faktiskt inte svarar särskilt väl mot vad de flesta människor betraktar som ett gott liv. Det ekonomerna glömmer är nämligen att vinsterna i BNP-procent alltid också har en kostnadssida, i form av miljöförstöring, social utslagning och så vidare. Vägen ut ur tillväxtsamhället ska därför enligt Miegel ses som en möjlighet att rätta upp balansen, och gå över till en vidare, mer tidsenlig syn på själva välståndsbegreppet, och därmed på begrepp som arbete, social rättvisa och materiella behov. Att vi i framtiden lär få vänja oss vid tanken på att jobba mer för en lägre materiell levnadsstandard behöver inte ses som en förlust. Socialt och ekologiskt har vi tvärtom mycket att vinna.

Miegels analys är, kan man säga, en diplomatisk version av den tillväxtkritiska idéströmning som med rötter i sjuttiotalets alternativrörelse nu så sakteliga ser ut att röra sig in mot politikens centrum, stimulerad av finans- och klimatkriserna. Idéerna har utformats på olika sätt – i anglosaxiska länder främst som så kallad ”steady state economy”, det vill säga en ekonomisk volym som planar ut på en nivå ungefär som dagens. I Frankrike däremot talas mer öppet om behovet av ”décroissance”, alltså en krympande ekonomi.

En av de mer stridbara förespråkarna för idén om ”décroissance” är miljödebattören Paul Ariès, som i en ny bok, La simplicité volontaire contre le mythe de l’abondance (på svenska: ”Frivillig enkelhet kontra överflödsmyten”) ger en betydligt mer radikal syn på saken. För Ariès råder det ingen tvekan om att tillväxtsamhällets systemfel handlar om mer än bara tankemönster: felet ligger i det kapitalistiska systemet som sådant. Kapitalismen är helt enkelt oförmögen att, som Ariès skriver med ett svåröversättligt uttryck, ”faire société” – det vill säga binda samman, bygga ett samhälle. Tillväxten i produktion och konsumtion är därför det enda som kan ge den legitimitet.

Och det tragiska är, skriver Ariès, att också en dominerande del av den politiska vänstern har gått på denna ”produktivistiska” linje. Det gäller den reformistiska arbetarrörelsen såväl som den kommunistiska ”realsocialismen”: istället för att formulera alternativa samhällsideal har man valt att tävla på tillväxtkapitalismens planhalva – och tvingats se sig besegrade. Ariès vill istället se vänstern återvända till en radikal, ludditisk tradition, uttryckt i de antiekonomistiska idéerna från Paul Lafargue och William Morris, eller hos den Marx som i Kapitalets tredje band beskriver arbetstidsförkortningen som själva kärnan i den kommunistiska utopin.

Hur ska då det här gå till? Jo, skriver Ariès: vänstern måste konsekvent försvara och försöka utvidga de kostnadsfria zonerna i samhället. I den nyliberala tillväxtekonomin är allt som är gratis en styggelse, någonting som hotar systemets fundament, tillväxten. Att slåss för kostnadsfriheten – i skolan, på bussen, vid vattenkranen – blir ett konkret sätt att visa på ett annat värdesystem, och inte minst en möjlighet att lyfta fram de stora, svåra frågorna: Vad producerar vi? På vilket sätt? För vem? Frågor som är nödvändiga att ställa idag, om inte det globala tillväxtracet ska sluta med en krasch.

Dan Jönsson

Böcker:
Meinhard Miegel: Wohlstand ohne Wachstum (Propyläen Verlag, 2010)
Paul Ariès: La simplicité volontaire contre le mythe de l’abondance (Editions La Découverte, 2010)