Idén om evig tillväxt

Under Stockholms kulturnatt nyligen höll ett 30-tal debattörer ett fem timmar långt samtal under rubriken ”Tillväxt – Nej tack”. I Tyskland pläderar bästsäljande författaren Meinhard Miegel för en väg ut ur tillväxtsamhället, och i Frankrike talas öppet om poängen med en krympande ekonomi.

Det är inte helt lätt att veta var man ska börja argumentera mot människor som på fullt allvar menar att det räcker nu, nu behöver vi inte mer. Jag skulle kunna kommentera den synbara ironin i att tillväxtkritiken frodas i några av världens rikaste länder. De av jordens fattiga som arbetar nästan hela sin vakna tid utan att ta sig över fattigdomsgränsen på två dollar om dagen, har sannolikt svårt att relatera till en debatt som går ut på att tillväxttänkandet gått för långt.

Men huvudsakligen tror – eller hoppas jag – att debatten till stor del beror på missförstånd. Tillväxt måste nämligen inte betyda att vi jobbar mer för att få mer pengar och högre materiell levnadsstandard. Tillväxt innebär att vi använder våra resurser mer effektivt så att vi kan njuta av både mer fritid och högre materiell standard, i den kombination vi önskar.

När nutidsmänniskan allt som oftast beskrivs som en stressad varelse i ett ekorrhjul, kan det vara värt att påminna om hur våra liv faktiskt ser ut: I genomsnitt lönearbetar vi mindre än 10 procent av vårt ungefär 80 år långa liv. De första och sista 20 åren blir de flesta försörjda och omhändertagna på god nivå. Under livets mittersta 40 år, arbetar vi en tredjedel av dygnet under fem av veckans sju dagar. Och så har vi semester och föräldrarledighet och helgdagar med mera. En sådan tillvaro skulle naturligtvis varit omöjlig utan tillväxt.

Nu kan någon såklart hävda, att det är just för att vi har det så bra, som det räcker nu. Vi behöver inte bli ännu mer produktiva. På det privata planet kan jag ha viss sympati för denna inställning. Jag tror att många skulle må bra av att stanna upp och fråga sig om de där extra timmarna på kontoret verkligen var värda sin alternativkostnad, det vill säga vad man skulle kunna gjort med dem i stället. Som politiskt mål däremot, har jag svårt att tänka mig något mer skadligt för samhället än en politik som går ut på att dämpa människors nyfikenhet och strävan efter att få det bättre.

För det är nämligen just detta som tillväxten består i: människor som använder sin nyfikenhet och uppfinningsrikedom för att få det bättre. Alla som någon gång haft kontakt med barn, vet att dessa så snart de får kontroll över sina sinnen börjar undersöka och experimentera med sin omvärld. Det finns inga gränser för barnens fantasi, nyfikenhet och uppfinningsrikedom.

Konstigare än så är faktiskt inte idén om evig tillväxt. Det kommer helt enkelt aldrig att hända att en ny generation växer upp och konstaterar att världen som deras föräldrar lämnat över duger bra och inte kan förbättras. De kommer att vilja leva längre, friskare och sundare än sina föräldrar, och de kommer att göra vad de kan för att riva de hinder som står i deras väg.

De kommer av allt att döma att värdesätta naturen och de kommer i ökad utsträckning att lära sig vad jorden tål och inte tål. Våra barn kommer att se problem i arrangemang som vi tycker fungerar bra, och de kommer att tycka att en del av våra idéer är mossiga.

Tillväxtkritikerna har emellertid rätt på en punkt: Det är inte säkert att våra barn blir lyckligare än vi av detta sökande och problemlösande som är tillväxtens drivkraft. Men det är så gott som säkert att de blir olyckliga.

Andreas Bergh