Har privatlivet upphört att existera?

Det finns vissa ord där vi tycks ha bestämt oss för att vi nog vet vad de betyder, men ändå har vi ganska svårt för att göra reda för betydelsen, om vi får frågan. ”Privat” är ett sådant ord.

”Gränsen mellan det offentliga och det privata flyttas”, kan man höra, eller, som nu: ”Det privata har upphört att existera”. I dessa tider av sociala medier där varje vardagstrivialitet finner sin väg ut på Facebook eller Twitter är det en ganska enkel poäng att göra. Men är den sann? Vet vi ens vad det betyder?

En innebörd som vi kan lägga åt sidan direkt i det här sammanhanget är det ”privata” som ingår i ”privata näringslivet” eller ”privata skolor”, dvs allt som inte har statligt eller kommunalt huvudmannaskap. Men det finns två huvudsakliga innebörder kvar. De är betydligt intressantare här, bland annat för vår tendens att glida mellan dem, trots att de kan stå i direkt konflikt med varandra.

Det här känns väl bekant? Det privata handlar om personliga angelägenheter, sådant som andra inte har med att göra. Som hur jag röstar, min sexuella läggning, vad som står i brev jag får och brev jag skriver. Det privata i den här meningen är integritetsfrågor. Integritet kommer av det latinska ordet för hel eller orörd. Det är essentiellt individuellt och förutsätter en viss syn på den enskilda personen, att hon utgör en moralisk enhet i sig, med rättigheter som inte får kränkas. Integriteten är ett slags moraliskt pansar runt den egna personen, ett pansar som bara jag själv får ta av. Att säga att jag har ett privatliv är då detsamma som att säga att jag är en person med en viss status som andra måste respektera, att jag förfogar över mig.

Men det här känns väl också bekant? Det privata är en skyddad sfär, som vi kan dra oss tillbaka till men som ändå är social. Det är en fredad zon, skild från resten av samhället, där vi kan ta av oss krävande regelstyrda offentliga roller som ”anställd”, ”trafikant” eller ”medborgare”. Den privata zonen, tänker vi oss ofta, är hemmet, och privata relationer är de vi har till familj och vänner. Offentlighetens regler och krav stannar vid dörren. Tillgång till en sådan privat sfär är ett viktigt värde i livet, t.o.m. en rättighet faktiskt. Artikel 16 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna säger: ”Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten.” Inte skydd av samhället, utan från. I själva verket är familjelivet ganska strikt reglerat men det tycks av någon anledning inte störa den här bilden. Den har överlevt intakt sedan den naglades fast i våra medvetanden av 1800-talets framväxande borgerskap, som ville idka handel och klå sina fruar utan inblandning av staten. Och där har vi kruxet, konflikten.

Familjen är av tradition och ohejdad vana en hierarkisk konstruktion. Att försöka leva ett jämlikt familjeliv är att kämpa mot normen. Går det bra, tycker ni? Många försöker inte ens. Om familjen är förtryckande och våldsam, vilket den inte sällan är, och samtidigt åtnjuter skydd från staten och samhället för att den är privat, vad händer då med integriteten hos familjens svagare medlemmar? I nästan alla länder i världen är det tillåtet för föräldrar att slå sina barn; det ses som en privat relation som föräldrarna förfogar över.

Men alla fenomen har avarter. Värdet av en plats dit man kan dra sig tillbaka är ovedersägligt. Utmaningen är att garantera den för alla.

Då ställer vi frågan igen: ”Har privatlivet upphört att existera?” Båda de innebörder av privat som jag har pratat om är en markering av ett revir, en stoppskylt, hit men inte längre. I ena fallet går revirets gräns runt den enskilda personens integritet, i det andra runt den sfär eller plats – hur den än ser ut – dit vi ”drar oss tillbaka”. I båda fallen uttrycker ordet ett värde, ibland kolliderar de. Men privatlivet upphör att existera först när vi inte längre värdesätter personlig integritet eller en fredad plats för var och en.

FRA-lagen är ett hot mot privatlivet. Våld i familjen är ett hot mot privatlivet. Hemlöshet är ett hot mot privatlivet. Facebook? Kom igen. Om det privata är ett revir kan det inskränkas bara mot min vilja. Ja, jag vet. Frivillighet är lurigt och svårt att avgränsa, men det gör inte principen irrelevant. Det jag själv väljer att öppna mig för lämnar mitt privatliv intakt. Och förresten, är du verkligen dig själv – ditt eget privata jag – på Facebook? Nej, jag tänkte väl det.

Lena Halldenius