Ett jättelikt kollektivt realtidspussel

År 1969 publicerade Carol Hanisch en text med rubriken The Personal is Political, Det personliga är politiskt. Fortfarande i dag, 41 år senare, förekommer uttrycket gång på gång i den feministiska debatten över hela världen (omfattningen fick för övrigt Hanisch själv att häpna när hon för fyra år sedan satte sig ned och googlade på orden.)

Under den här tiden har alltså en väldigt stor mängd människor vridit och vänt på begreppet, som därmed omformats – och enligt Hanisch – även vantolkats. Och kanske är det typiskt för vår bekräftelsetyngda tid att folk tror att uttrycket lyder ”det privata är politiskt”, vilket det alltså inte gör, men jag kan ändå inte låta bli att undra om vi inte är något på spåret här.

För möjligen skulle Det privata är politiskt kunna stå på egna ben som grund för en diskussion om en av dagens stora kollektiva utmaningar (utan att för den skull stå i motsatsposition till den feministiska debatten).

I dag framstår nämligen just det privata allt mer som något politiskt. Inte bara av det skälet att makten gärna vill övervaka vår kommunikation, utan också eftersom det finns goda skäl att anta att allas våra röster kommer att skapa grunden för ett betydelsefullt samtal om vad som egentligen är viktigt i våra liv.

Det finns fortfarande gott om mediedebattörer som fnyser åt statusradsuppdateringarnas innehåll. Som klagar över att människor ägnar tid åt att publicera trams som inte betyder något i det långa loppet. Men är det inte precis tvärtom? Titta på dina vänners aktiviteter på Facebook och du kommer med stor sannolikhet att möta ett flöde som handlar om jobb, väder, familj, mat, pengar, stress, sömn, underhållning, medier, musik, böcker, film, semester, bilar, tåg, flyg, miljö, livskriser, humor.

Med andra ord: vi kan läsa vad som berör dem och vad som inte berör dem. Vad är då privat och vad är personligt? Ja, det privata har ju hittills varit det som vi inte har velat dela med vem som helst. Vissa saker ska man ju hålla för sig själv. Eller hur? Men det är ju just precis de här gränserna som vi nu ganska snabbt flyttar i och med att användandet av sociala medier förändrar och påverkar vårt beteende.

Vi berättar vad vi gör. Vad vi tänker. Vad vi upplever. Hur vi ser ut. Var vi är och vad vi gör där. Och allt finns på bild.

Frågan är om någon i dag, 2010, ens längre kan avgöra vad som är privat? Tja, antagligen inte med någon större säkerhet. Just detta är också det som är verkligt betydelsefullt i dagens utveckling. För när vi töjer på gränserna och börjar berätta om a-l-l-t som sker i våra liv, ja, då har vi också skapat grunden för ett kollektivt informationsflöde om verkligheten som faktiskt kan göra anspråk på att bli något så när heltäckande. För första gången i historien. När vi adderar mängder av privata brottstycken till varandra, kan dessa formas inte bara till skildringar om vad som sker i samhället, utan också till insikter om vad som betyder något i livet.

När de intimt privata fragmenten sätts samman till ett jättelikt kollektivt realtidspussel, formas detta intressant nog till en politisk diskussion i sig, livskraftig nog att stå på sina egna ben, utanför den etablerade politiska arenan.

Det är detta som Facebook och Twitter och alla andra nya medier också bidrar till, bortom den förströelse som en gång fick miljoner människor att börja använda sig av dem. 1969 var parollen "det personliga är politiskt" ett försöka att bryta sig in på den befintliga politiska scenen med en ny agenda i handen.

Fyrtioett år senare håller det samtal som ständigt flyttar gränserna kring vad som är privat och vad som inte är privat på att skapa en egen arena – och den växer med hög hastighet fram som en verkligt betydelsefull röst i samhällsdebatten.

Vi ser det eftersom rollerna plötsligt är ombytta – nu är det politikerna som kämpar för att bli insläppta i samtalet med sin agenda. Helt i linje med dagens utveckling kommer detta nog inte att ske förrän även de börjar att prata om det privata.

Anders Mildner