Förbättrar tillväxt människors möjlighet till lycka?

Mycket av den gröna tillväxtkritik som nu tycks hålla på att göra comeback efter en tid i skymundan, utmärks av att den betvivlar tillväxtens möjlighet, med hänsyn till hållbar utveckling och miljöhänsyn. Det finns också en annan sorts tillväxtkritik som börjar göra sig alltmer hörd – den så kallade lyckoforskningen, som ifrågasätter tillväxtens önskvärdhet.

Nu har ekonomiprofessorn Carol Graham samlat ihop lyckoforskningens resultat i en bok där särskilt undertiteln antyder att materiell tillväxt inte är någon säker genväg till lycka: Happiness in the World – The Paradox of Happy Peasants and Miserable Millionaires.

Graham redovisar visserligen att när allt annat är lika och i ett statiskt perspektiv, tenderar rika länder och rika personer att vara lyckligare än fattiga. Men detta är till föga tröst för tillväxtideologerna, för allt annat är sällan lika och situationen är aldrig stillastående. Tillväxt är inte ett tillstånd, utan en ofta drastisk förändringsprocess som kräver inte bara miljömässiga, utan också mänskliga offer.

Redan för drygt trettiofem år sedan upptäckte Richard Easterlin att det inte fanns något positivt samband över tiden mellan ökad per capitainkomst och lycka – vilket döptes till The Easterlin Paradox. En upptäckt var att folk som har befriat sig från fattigdom är olyckligare än de som förblir fattiga, vilket förklaras med att de förra hela tiden oroas över risken att återfalla till fattigdom. Detta är bara ett av många exempel på vilken central roll för upplevelse av lycka som spelas av jämförelser och förväntningar. Ernst Wigforss visade stor insikt om mänskliga reaktionsmönster när han myntade uttrycket ”Fattigdom fördras bäst om den delas lika av alla”. Detsamma kan sägas om Tage Erlander när han klagade över politikens svårigheter att motverka ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Graham visar att hög tillväxttakt överlag har negativ effekt på tillfredsställelse med ekonomi, jobb, hälsa, bostäder och livet i allmänhet.

Att det finns kulturella faktorer som påverkar folks lycka är uppenbart, annars skulle det vara svårt att förklara att det extremet fattiga Nigeria redovisar mycket högre lyckotal än det rika Japan. Ett  annat exempel är att medan nästan alla andra länders befolkningar upplever ojämlikhet negativt, ser de flesta amerikaner ojämlikhet som en möjlighet att själva klättra! Majoriteten amerikaner tror fullt och fast att de i framtiden kommer att ha över medelinkomst – vilket, påpekar författaren syrligt, är en matematisk omöjlighet.

En av Grahams huvudslutsatser är att snabb tillväxt underminerar positiva effekter av ökad inkomst. En orsak till detta är att alltför snabb förändring ofta har pga av sina  en socialt upplösande effekter. Hon konstaterar också att arbetslöshet är mycket värre för lyckan än inflation – vilket som bekant inte har hindrat större delen av världens politiker att prioritera låg inflation framför full sysselsättning.

Grahams bok är proppfull av den här sortens paradoxer, grundade i handfast vetenskaplig forskning, från Easterlins klassiker från 1974 – Does Economic Growth Improve The Human Lot? – till Freys lyckoforskning från 2008 med titeln Happiness – A Revolution In Economics. Graham utnyttjar också storskaliga intervjuundersökningar från hela världen, som Latinobarometro Survey och Russian Longitudinal Monitoring Survey. Det slående är att så mycket stämmer ganska väl med gammalt bondförnuft och vanligt folkvett, men går på tvärs med den gemensamma överideologi som behärskar samhällseliten.

Man kan undra varför? Är makthavarna inte intresserade av att människor blir lyckliga med sina liv?

Per Gahrton

Litteratur:
Carol Graham: Happiness In The World – The Paradox of Happy Peasants and Miserable Millionaires (Oxford University Press, 2010)
Richard A Easterlin: Does Economic Growth Improve The Human Lot? Some Empirical Evidence (University of Pennsylvania Press, 1974)
Bruno S Frey: Happiness – A Revolution in Economics (MIT, 2008)