Det digitala privatlivets tid är förbi

Det spelar ingen roll vad vi pratar om. Om vi pratar om Google och Googles enorma datacentraler. Eller om vi pratar om Facebook och Facebooks enorma register över vem som är vän med vem, vem som röstar på vad och vem som önskar livet ur Lars Vilks. Eller om vi pratar om våra telefoners GPS-funktioner, eller om iPhonens tjat om få geotagga varje bild vi tar med kameran för att veta exakt var i världen den är tagen.

Alla de här fenomenen har en gemensam nämnare: Vår egen frivillighet.

Det finns ingen ondska hos ett Facebook som vi själva, på gott humör och med största energi, tvångsmatar med våra koordinater. Det finns ingen ondska hos ett Google som hela tiden får veta exakt vad vi är rädda för, hur sjuka vi är, i vilken stad vi överväger att sälja eller köpa en bostad eller om vi just nu söker jobb. Det finns ingen ondska alls i det där. Det enda som finns är naivitet. Den är å andra sidan inte så liten.

När jag är ute och pratar och föreläser om Google börjar jag alltid med en liten film. Det är en fantastisk film, ett slags rörlig grafik, som visar vidden av Googles ambitioner. Hur Google vill kunna allt, som företag, och veta allt, som söktjänst. Google erbjuder oss att mata in allt från våra sjukjournaler till våra privata bilder och kalenderuppgifter och vår mejl och våra arbetsdokument hos dem. Och mycket mycket mer.

Men de tvingar oss inte, och det är den avgörande poängen. Det är vi som väljer. Och eftersom de gratistjänster vi får löser ett antal riktiga vardagsproblem för oss, så väljer vi att ta risken att få vår information spridd till i princip vem som helst, i en framtid som vi vet väldigt lite om.

Jag tycker ni ska se den där filmen, den är bara två minuter lång. Gå in på YouTube, som Google äger förresten, och sök på de två orden "meet Google", alltså "möt Google". Det blir sjunde träff i dagsläget.

För att inte vara alltför dystopisk får man väl ändå påpeka det: Det är på en gång lite fint och lite läskigt att det bästa sättet att snabbt hitta kritik mot Google är via Google självt.

Har privatlivet upphört att existera? Nej, aboslut inte. Men det digitala privatlivets tid är förbi. Eller kan vara det, åtminstone, så länge vi envisas med att skicka 99 procent av vår mejl okrypterad eller chatta i Facebooks säkerhetsmässigt undermåliga chattfönster.

Så vad göra, som enskild användare? Testa med det gamla vanliga: Ta lite eget ansvar. Det är faktiskt inte svårt att installera ett krypteringsprogram. Det är faktiskt inte svårt att installera ett program som hindrar sökmotorer från att kartlägga ditt internetbeteende. Ett sådant kan jag tipsa om, det heter TrackMeNot.

Och nu undrar du förstås: Hur hittar jag det då? Gissa tre gånger.

Andreas Ekström