Ett post-postmodernt kulturmanifest

I en bunker under Berlin står Adolf Hitler och skriker ut sin frustration på en skock vettskrämda officerare. Men enligt den textade översättningen gäller inte hans besvikelse tredje rikets fall, utan finanskrisen, eller Hillary Clintons fallerade valkampanj, eller att Sheffield United har flyttats ner en division.

Med vanliga videoredigeringsprogram kan vem som helst hitta på egna undertexter som passar för Bruno Ganz raseriutbrott i rollen som Hitler i Undergången. När filmens producenter nyligen fick nog av alla parodiklipp av scenen på YouTube och på juridisk väg försökte hindra spridningen, dröjde det inte länge innan någon skapade ett klipp där Hitler skäller ut gammelmedia och copyrightlobbyister. Efter bara tre veckor har den versionen visats omkring en halv miljon gånger.

Det är bara ett av oräkneliga exempel på det fundamentala skiftet i vår kultur. Collaget, samplingen, parodin, scrapbooken och genrehybriden har genom ny medieteknik blivit de vanligaste formerna av kulturutövande i vår tid. Lika viktigt är att tekniken är tillgänglig för alla i västvärlden, att alla genom att klicka-och-dra kan skapa egna versioner av redan befintliga filmer, texter, bilder eller musikstycken. Vem som helst kan ventilera sin irritation över stort och smått genom att sufflera världshistoriens största skurk.

Den amerikanska författaren David Shields har skrivit boken Reality Hunger, ett manifest som försöker täcka in hela detta post-postmoderna kulturlandskap av interaktivitet, blandformer, metaberättande, av kopiering och omstöpning, där imitation och verklighet smälter samman. Shields är trogen sitt budskap och har inte en gängse facklitterär framställningsform. I stället består boken av 618 korta avsnitt, de flesta omskrivna versioner av andra texter eller uttalanden. Reality Hunger är en klipp-och-klistrabok som genom själva sin mångfasetterade och lösa disposition vill ta avstånd från såväl en traditionell författarposition som från själva idén om ett helgjutet budskap.

Och visst är det lätt att se hur David Shields på många sätt har rätt. Dokumentärfilmandet och den konstnärligt utformade reportageboken upplever en storhetstid, liksom sammanvävandet av biografi, historia och konst, som i Peter Englunds eller Steve Sem-Sandbergs böcker. Den intima självbiografin – som nedlåtande brukar kallas bekännelselitteratur om författaren råkar vara kvinna – säljer i massupplagor. På TV har talangjakter och dokusåpor snart ersatt den svenska tv-dramatiken. Och så vidare, fenomenet är välbekant och exemplen många.

Ändå vilar något flåsigt och överentusiastiskt över David Shields bok. Är vår aptit på verklighet verkligen så glupande och kategoriskt som Reality Hunger vill få oss att tro? Visar inte de argsinta debatterna kring försöken att splitsa konst med autenticitet, från Maja Lundgrens Myggor och tigrar och Liza Marklunds Gömda till Anna Odells spelade självmordsförsök, på hur svårt vi faktiskt har att hantera en kultur utan gränser mellan dikt och fakta?

David Shields formulerar i sin bok ett sånt hämningslöst förakt mot alla traditionella former av berättande att jag här och där misstänker att han bara vill ha uppmärksamhet. Romanen är död, berättelsen ointressant, intrigen bara ett tomt maskineri. Istället för skapande vill Shields ha redigering, i stället för epik vill han ha Facebookstatusrader, eftersom alla former av autenticitet för honom är att föredra framför den rena fiktionen.

Men alla som någon gång har försökt få en fyraåring att sova vet det djupt mänskliga behovet av att höra en röst säga: Det var en gång. Det behovet kommer inte att försvinna. Det byter bara kanal. Kvalitets-TV-serier som Sopranos och Mad Men, långa berättelser som konsumeras över flera år, är min generations Vilhelm Moberg eller Charles Dickens. Hela den svenska deckarbubblan, i form av eskapistisk spänning från Ystad eller Gotland eller Lisbeth Salanders Södermalm, kan antagligen förklaras med att läsarna har flytt den så kallat seriösa litteraturen just eftersom den i allt högre grad består av just den sortens självreflexiva och navelskådande metaberättelser som Shields så trånsjukt besjunger.

Och när Shields i en särskilt patetisk passage besviket konstaterar att människor har mage att fortfarande gå och köpa fyrahundrasidiga romaner med intriger och påhittade karaktärer och alltihop, blir jag nästan sugen på att sätta ihop ett eget klipp på den där scenen ur Undergången, denna gång med Hitler i rollen som en frustrerad postmodernist, sviken av verklighetens folk.

Jens Liljestrand

Bok: David Shields: Reality Hunger – A Manifesto (Hamish Hamilton, 2010)