Cyklelspionerna på Gaza

Högt ovanför gränsen mellan Israel och Gaza svävar en militär dron, ett luftskepp utrustat med övervakningskameror som följer livet nere på den plågade remsan: arbetet på fälten, klungorna av barn på väg till och från sina skift i FN-skolan, tvätten som hängs på de grå hustaken. Varje rörelse registreras och analyseras. Misstänkta aktiviteter tas omedelbart om hand av den israeliska krigsmaktens missiler.

Nu har Gaza fått sina egna droner. De svävar också i luften – fast från en cykelsadel. Det är pojkar i tolv till sextonårsåldern som är ute och spanar på uppdrag av moskén; bönehusen i Gaza förvandlas till fritidshem när skolan är slut för dagen. Men alla fritidsaktiviteterna är inte av det oskyldiga slaget.  Cykelspionerna – eller zenanas – som de kallas på arabiska – har till uppgift att skugga personer och anteckna allt de gör.

”När man sedan tas in till förhör”, berättar journalisten Ahmed Mousa, ”vet säkerhetspolisen redan det mesta om dig och dina rutiner, vart du brukar gå och vem du träffar”. Ahmed Mousa ställer ett villkor för att berätta sin historia. Han riktiga namn får inte avslöjas, inte heller hans arbetsplats. Ahmed är fortfarande övervakad av Hamas. Hotet från förhörsledarna ringer fortfarande i öronen: ”Om du går till en medie- eller människorättsorganisation och berättar det här, kommer vi att döda dig.”

Sedan Hamas tog makten i Gaza för tre år sedan har säkerhetsstyrkorna trappat upp jakten på de oliktänkande. Alla måste vara beredda på att kunna svara på frågan: ”Är du med Allah eller Ramallah”? Valet skulle alltså stå mellan Gud och den Fatahstyrda myndigheten i Ramallah. Hamas anar motståndare i alla läger. Till säkerhetspolisens väntrum kallas en strid ström av journalister, rappare, Fatahsympatisörer och salafister, ännu mer hårdföra islamister än Hamas. En vanlig taktik är att låta folk vänta i timmar på sitt förhör.

”Under tiden får du inte prata med någon annan i rummet”, berättar Ahmed, ”alla måste sitta och stirra rakt fram på väggen där det hänger ett porträtt av Ahmed Yassin, Hamas grundare.”

Efter sju timmars väntan fördes Ahmed in i en förhörslokal. Det första han såg var en stor krok som satt fast i taket. Den skrämde honom. Han hade hört om folk som blivit upphängda i kroken och undrade om han skulle drabbas av samma tortyr. Ahmed slapp kroken. Men inte de tre förhörsledarnas slag och sparkar.

”Vi tänker vara artiga mot dig för att du är journalist”, sa poliserna samtidigt som de pucklade på honom. Efteråt fick han problem med hörseln på ett öra. Misshandeln föregicks av ett batteri frågor som vittnar om vad Hamaspolisen oroar sig för: ”Vilka är dina kontakter i Fatah? Varför har du inte gift dig? Vem har du sex med bakom stängda dörrar på ditt kontor?”

Förhören upprepades tre gånger under samma vecka, men Ahmed fick aldrig veta vad han stod anklagad för, vilket brott han gjort sig skyldig till. När han fick tillbaka sin laptop – som beslagtagits under förhören – upptäckte han att polisen hade installerat ett spionchip som kunde följa hans verksamhet på datorn. Ahmed vågar inte prata eller mejla fritt längre. Hamas kan ta sig in i cyberrymdens brevlådor och lyssna av folks mobiler. Och förhörsledarna som misshandlade honom kan plötsligt dyka upp på gatan, ställa sig rakt framför honom, fyra av ett leende och ropa: ”Hej Ahmed!”

”Hamas har skapat ett klimat av misstänksamhet”, säjer Ahmed. ” Jag vågar inte lita på någon längre. Det är som att leva i ett mentalt fängelse. Jag gick till en psykolog för att få hjälp. Men hans enda råd var: ”Du måste lämna Gaza!”

Hamas skrämseltaktik mot remsans medie- och kulturarbetare har varit effektiv. Folk bedriver självcensur och tiger om övergreppen. De som skulle kunna berätta, stora och mäktiga nyhetsbyråer som BBC och Al Jazeera, håller också tyst. Al Jazeera – som finansieras av emiren i Qatar – stödjer Hamas och den hårdföra islamiseringen av Gaza. Att BBC inte vågar utmana Hamas beror troligtvis på att man vill skydda sina lokala korrespondenter; efter kidnappningen av Alan Johnstone för tre år sedan tar man inga risker.

Jämför man brotten mot pressfriheten under april månad i Gaza och på Västbanken, framstår Fatahstyrda Västbanken – där man kan tala relativt öppet om inskränkningarna – som en större bov än Hamasstyrda Gaza. Bara ett fall – en kvinnlig journalist som fått sitt hem genomsökt av säkerhetsstyrkorna – rapporteras från Gaza. Jag bad en journalistkollega i Gaza kommentera statistiken. Han sa: ”Statistiken blir snedvriden på grund av vår tystnad. Här finns varje dag nya fall att rapportera om. Olika människorättsorganisationer är på oss hela tiden och säjer: Ni måste berätta! Men vi vågar inte.”

Mia Gröndahl