Från Tove Jansson With Love

Tove Jansson. Det är ett namn som betyder ord, bilder och mumintroll. Genom sina böcker blev hon en människa man ville komma nära och många har ett starkt emotionellt förhållande till muminvärlden, mer än till hennes senare författarskap. Det vittnar den enorma läsarkorrespondensen om.

Hon fick i genomsnitt 2000 brev om året, ibland mer, och svarade på nästan alla. Det var en princip hon inte kunde ge avkall på. Ett brev behöver ett svar. Hon städade sitt samvete, sade hon. En åttaåring som hoppas på att den snart åttioåriga författaren kan bli hennes brevvän får i stället adress till en brevklubb för barn.

Att inte svara skulle störa arbetet mer än om jag svarar, menade hon, och sorterade sina brev i högar efter rubriker som ”vill ha något”, ”kräver svar”, eller ”kan vänta”. Med tiden behärskade hon konsten att avsluta en korrespondens till fulländning. Ett brev som undertecknats ”Med bekymrade hälsningar” från den berömda författaren Tove Jansson inbjuder – i alla fall för de flesta – inte till fortsatt skrivande.  Men Tove Jansson älskade också att skriva brev, även om lusten avtog med åren och berömmelsen. De privata breven har ofta en intensitet som i hennes berättelser.  Sommaren 1946 – året då hon gav ut den andra muminboken – skriver hon om stjärnhimlar, stormar och öar i ett brev till en väninna i USA.

Tillsammans med bröder och älskare seglar hon till en av sina favoritöar i Finska viken för att fira sin födelsedag. Det blir kräftor och raketer och sedan sover man i seglen mitt bland klippornas doftande ljung. Tove skriver: ”När jag låg där och tittade upp i stjärnvimlet och lyssnade till stormen greps jag av en stark lust att verkligen bo på den ön – eller äga den”.  Ön är karg och oskyddad, den har nästan inga träd och den saknar vatten. Men det är drömmen för Tove Jansson, kvinnan som hela livet skrev om ensamhet och frihet. Hon var en kvinna som älskade öar. Man kan koka mat med sjövatten, ta med sig vichyvatten och lägga upp förråd med konserver. Hon skriver:

″Du skulle älska de vilda stupen, klyftorna och lagunerna på utsidan där sjön även i lugnt väder slår bränning. Den natten gick vi upp på högsta klippan och såg havet dåna vitt i månskenet. Det var knappast verkligt – ön såg ut som ett månlandskap eller en dröm.″

Långt senare då hon hade sin egen ö såg verkligheten helt annorlunda ut. Ön där Tove Jansson hade byggt ett hus blev snart en sevärdhet och man reste från när och fjärran för att bese den berömda författaren. En sommardag 1969 skriver hon i sin dagbok: ”Sjutton främmande människor kom för att dricka kaffe, drinkar, saft, prata och titta på mig. Kyss arslet. Arg.”

Det finns något hos Tove Jansson och hennes konstnärskap som uppväcker starka och passionerade känslor, ett begär av att kommunicera, av att älska och att äga. Novellen Meddelande – den allra sista texten som hon publicerade (det var 1998) är en provkarta över de begären. Den består av textfragment från brev, hälsningar, meddelanden av olika slag. Alla riktar de sig till samma mottagare, en person som heter Jansson och som är en känd konstnär. Här finns allt från kärleksfulla vardagshälsningar, affärsuppgörelser, krav, frågor, hot, bisarra anklagelser – ”Det var ni som dödade Karin Boye”. Det finns anspråk på närhet och kommunikation av olika dimensioner: ”Min katt har dött! Skriv genast!” eller ”Säg inte att du är gammal och trött, jag slutar inte att skriva – jag släpper dig aldrig!” Två typiska genrer är annars följande, och bägge exemplen skulle utan tvekan hamna i högen ”vill ha något”:

Vi emotser snarast möjligt ert värderade svar beträffande muminmotiv på toalettpapper i pastellfärger.

Hej! Vi är tre tjejer som har väldigt bråttom med vår uppsats om dig så kunde du hjälpa till med att alldeles kort säga hur du började skriva och vad du menar med livet och sen ett budskap till ungdomen, du vet nog. Tack på förhand.

″Tack på förhand″ var ett uttryck som Tove Jansson avskydde.

Meddelande är ett SOS från en författare översvämmad av berömmelse, beundran och brev. Men alla hälsningar, vädjanden och begär kan vändas om och bli litteratur genom hennes händer – textfragmenten är autentiska. Med dem skriver hon en novell om behovet av hänsyn och integritet, och på samma gång tar hon kontroll över läsarna, erövrar deras meddelanden och förvandlar dem till en litterär text. När författaren sedan skickar ut sitt meddelande, skickar hon också tillbaka alla de ord som sänts till henne genom åren.

Hämnden på de orden kallar hon meddelande. Men det slutar med en önskan klippt från ett brev från Japan: ”Please, have a long life. With love”. ”With love” blev Tove Janssons sista ord till sina läsare.

Boel Westin
Litteraturkritiker och professor i litteraturvetenskap vid Stocholms universitet

Bok: Tove Jansson: Meddelande – noveller i urval 1971-1997 (Bonnier, 1998)