”Sluta omedelbart med kränkningarna!”

Om vad handlar egentligen konstverket som Lars Vilks presenterar i sin nuvarande yttrandefrihetsturné? De flesta har nog glömt vad konstnären egentligen vill visa på grund av en tvetydig blanding av konstteori, politik och moral i debatten.

Vilks vill visa sitt egentliga konstverk – provokationen – konstnärens undersökning av konstens gränser där Mohammed-teckningen bara utgör ett bihang. Verket kan alltså tolkas i vanliga konstteoretiska termer och är som sådant naturligtvis högintressant genom den diskussion om konst, religion och bilder det genererat. Men det finns en skillnad mellan konstnären Vilks och individen Vilks. Här kolliderar verkligheten våldsamt med konsten. Kulturkritiker är väl skolade i ett instinktivt försvar av konstens absolut fria uttryck, men vi är sämre på att analysera den konstnärliga individens politiska och moraliska påverkan på omgivningen. Vilks intressanta konstverk är en sak, hans förolämpningar av vissa muslimer är en helt annan.

Lars Vilks är en civil person som bör hållas moraliskt ansvarig för sina handlingar oavsett om de görs i konstens eller yttrandefrihetens goda namn. Begreppet yttrandefrihet missbrukas dessutom i debatten. Formellt handlar yttrandefrihet om relationen mellan den politiska makten och den enskilde medborgaren, inget mer.  

Så försvaret från liberalt håll för Vilks rätt att häda blir därför inget annat än ett retorisk luftslott. Det verkliga ställningstagandet är varken konstteoretiskt eller moraliskt, det är både och. Dagens dialogiska och politiska konst har introducerat en moralisk dimension till tolkningen. Relationen mellan konstnär och publik kan alltså i teorin värderas utifrån sina moraliska förtjänster.

Roberto Saviano, Dawit Isaak och Salman Rushdie har samtliga det gemensamt att de konsekvent sökt avmaskera skeva maktstrukturer. Vilks spelar däremot ett spekulativt spel om fritt skapande kontra censur med religiösa förtecken. Därför är det orimligt att använda samma svulstiga försvar för den konstnärigt lekfulle Vilks som för hotade journalister och författare. Men samtliga bör naturligtvis få samhällets fulla skydd mot hot och våld.

Frågan som nu måste ställas är den kulturjournalister normalt avskyr: vad får Vilks konstnärliga handlingar för konsekvenser, inte för konstinstitutioner som säkert kommer profitera på Vilks, utan för det civila samhället? Det kan verka cyniskt att reducera konst till ett instrument för god samhällsutveckling, men vad är egentligen alternativet? Att våra offentliga institutioner stöder intressant konst men som kan få uppenbrt negativa konsekvenser inom andra samhällsområden? Frågan bör besvaras även om konsekvenserna av Vilks provokation är svåra att mäta. Men om vi närmast ser fler hatbrott mot muslimer, en starkare svensk extremhöger och minskad sympati för ett fritt konstnärligt uttryck måste vi överväga möjligheten att individen Vilks och hans ensidiga försvarare bär ett indirekt ansvar för den utvecklingen.

Så till konstnären Vilks vill jag härmed uppmana, fortsätt med detta intressanta verk och dess undersökning av konstens gränser, till personen Vilks vill jag säga: sluta omedelbart med kränkningarna!

Robert Stasinski

Referenser:
Sven Lütticken: Idols of the market – Modern Iconoclasm and the Fundamentalist Spectacle (2009)
Murray Edelman: From Art to Politics – How Artistic Creations shape Political Conceptions (1995)