Amerikansk masskultur som maktfaktor

Det är naturligtvis inte varje dag man hör en fransk intellektuell slå ett slag för standardiserad, global masskultur. Och det är kanske inte heller exakt vad sociologen och journalisten Frédéric Martel är ute efter i sin senaste bok Mainstream. Men genom att analysera vår tids globala kulturkommunikation visar han ändå tydligt att masskulturen har blivit en betydande maktfaktor.

Han hävdar att man i dag inte erövrar världen med kärnvapenhot och terrorism. Nej, i dag är det soft power som säkrar världsherraväldet. Och det främsta vapnet där är mainstream, det vill säga kultur som tilltalar en bred massa. Inflytande vinner man genom globala dataspel online som World of Warcraft, sociala medier som Facebook, sökmotorer på internet, nyhetskanaler som CNN och Al Jazeera, och tv-såpor som hyllar familj och goda seder. Alla dessa tjänster och produkter har lätttillgängliga format och uttryck, som gör att miljoner kulturkonsumenter över hela världen söker sig till dem. Martels slutsats är att Europa bör anpassa sig till denna masskulturindustri, om vi ska vara med i det gränslösa soft power-spelet.

Frédéric Martel, som i början av 2000-talet var kulturattaché för Frankrike i USA, är fascinerad av USA:s ledande ställning inom den kreativa industrin. 2006 gav han ut en bok om amerikansk kultur och följer nu upp arbetet med Mainstream, där han studerar hur det i olika delar av världen uppstår regionala poler för kulturproduktion med globala anspråk. Japan, Kina, Indien, Nordafrika, Brasilien har dominanta aktörer på regionala marknader med hundratals miljoner av brukare. De flesta har inspirerats av amerikanska metoder för produktion och förmedling av masskultur.

Martel identifierar två faktorer som har särskilt stor betydelse i denna kulturindustri. Den ena är digitaliseringen av kulturen, spridningsmöjligheten, som gör att man bör tänka internationellt och mångkulturellt redan när man skapar musik, spel eller filmer. Den andra faktorn är att kulturen blir allt mindre inriktad på att presentera färdiga konstverk och alltmer handlar om tjänster och globala interaktiva internetportaler. Det intressanta här, framhåller Martel, är att tillväxtländer är helt inriktade på att utarbeta tjänster och plattformar som förenklar kulturens immateriella spridning. Medan vi i Europa har en långvarig tradition att skydda konstverken och deras innehåll som kulturprodukter, som böcker, CD och DVD. Dessutom begränsas den europeiska marknaden av att vi har enskilda nationer och 27 olika språk, medan exempelvis USA, Kina, Indien och arabvärlden har tillgång till enorma språkområden. USA, Indien och arabvärlden har också en stor etnisk och kulturell mångfald som präglar produktionen i deras kreativa industrier. Martel menar att vi i Europa har en unik resurs i våra stora befolkningsgrupper med invandrarbakgrund. Om de fick större inflytande i den europeiska kulturindustrin skulle vi också kunna nå fram till det som amerikaner är så bra på: en standardförpackad mångfald i våra kulturprodukter.

Ja, det är nog många som reagerar på den business-terminologi jag använder här, och som jag lånar från Frédéric Martel. Är vi européer verkligen redo att släppa våra invanda begrepp om unika konstverk och konstnärlig upphovsrätt för att anamma framgångsrecept om global soft power, mainstream och kulturindustri? Har vi nått dithän att konstens specifika tilltal till den enskilda människan inte längre kan överleva i bullret av Twitter och historielösa rollspel och Youtube-klipp från Idol i Dubai? Oavsett vilken väg vi väljer att gå i den europeiska kulturen måste vi självklart beakta den typ av omvärldsanalyser som Frédéric Martel gör i boken Mainstream. Frågan är bara vilken plats vi vill ge åt ett konstnärligt skapande som ligger utanför den lukrativa, lättillgängliga masskulturindustrin.

Theresa Benér

Bok: Frédéric Martel: Mainstream (Flammarion, 2010)