Om vikten av en enkel melodi på hjärnan

När jag hamnade i Sverige, för ett ganska bra tag sedan nu, blev jag förskräckt av mycket, bland annat två till synes helt harmlösa saker: dansband och Schlagerfestivalen. Vad är detta? Är det så kulturen ser ut i Bergmans, Strindbergs och Lagerlöfs land?

När jag så småningom närmare bekantade mig med den svenska kulturen och förstod att schlager och melodifestivalen är någon sorts nationell sport i Sverige – typ baseball i Förenta Staterna eller fotboll i Italien, började jag fundera på varför jag reagerade så negativt på dessa företeelser i det ”nya hemlandet”.

Det tog inte lång tid för att förstå varför: dessa inslag i mitt nya liv såg ut som noggrant klippta ur mitt gamla. Dansband med sina sötsliskiga melodier och texter i stil med Jag älskar dig, älskar du mig? var, i mina ögon ganska exakta kopior av de i Sovjet tillåtna ”Vokal-instrumentala ensemblerna” – ideologiskt ofarliga surrogat som var ämnade att ersätta rockmusiken och förhindra sovjetiska ungdomar från att falla ner i det ruttna kapitalistiska träsket.

Schlagerfestivalen lät också bekant, men det var en lite annan femma. Jag minns fortfarande hur hela vår familj samlades kring den svartvita teven – en stor låda av blankt polerat trä som stod på sina smala svarta hägerben i en hörna i vårt stora rum på tolv kvadrat, för att titta på den orörliga bilden med bokstäverna ”Eurovision” och lyssna på den pampiga signaturmelodin. Det tog vanligtvis några minuter att koppla in sändningen. Man kan gissa att sovjetiska tevetekniker var rätt ovana vid direktsändningar från utlandet – inhemska program sändes ju för det mesta betryggande förinspelade och noga granskade i syfte att förebygga alla möjliga sorters ”djävulskap”.

Stirrandet på den orörliga bilden gav resultat och en annan värld öppnades bakom fasaden med de svarta, utländska, bokstäverna. Jag kan inte säga att jag var överförtjust i de låtar som jag fick höra under sändningen, jag förstod heller inte riktigt meningen med det hela och undrade hela tiden vart mina favoritband tog vägen. Varför representeras exempelvis England av nån ålderstigen ungdom i blå kostym och inte av Eurythmics? Men det hela gav ändå en liten helgkänsla, en feststämning helt enkelt. Den direkta sändningen där en massa länder var representerade och alla fick komma till tals – om än i något konstig, översöt form, var beviset på att det fanns en värld bortom våra stängda gränser. En värld, som inte bestod enbart av de arbetslösas elände och de frihetsälskandes tappra kamp (dessa två företeelser visades flitigt på våra teveskärmar). Euroschlagerfesten var ett bevis på att vi ändå var en del av den stora världen, att denna värld fanns och var medveten om oss.

Men det var länge sen det. Sovjet är sedan nästan tjugo år tillbaka ett minne blott. Dock har en del av dess inslag överlevt i mitt hemland, den forna delrepubliken, det idag självständiga landet Belarus. Friheten ligger fortfarande bortom landets gränser för invånarna i Belarus.

Eurovisionschlagerfestivalen lär knappast hjälpa dem att känna sig mindre isolerade, trots att landet flitigt deltar i den och att den nuvarande segraren till och med är född där. Tvärtom, schlagerkulturen bidrar på sätt och viss till isoleringen. Det är naturligtvis inte så att de medelmåttiga sångarna och opretentiösa musikerna sätter sig längs landets gränser och inte släpper ut folk. Men det fördummande budskapet som målar världen där alla problem ligger i nivå med slapphänt påhittade kärleksbekymmer är inte helt ofarligt i ett land där så gott som alla medier är rakt igenom kontrollerade av staten och även privata FM-stationer har ett krav på sig – 75 procent av musiken i etern skall vara inhemskt producerad. Och det produceras så det knakar. Knappt urskiljbara låtar som väller ut ur teveskärmar och radioapparater, som fastnar på hjärnhinnan likt tuggummi som klibbar sig fast vid fotsulan. Hellre alltså en enkel melodi på hjärnan än viktiga frågor på läpparna.

Televisionen har aldrig varit ett riktigt fönster mot en annan värld, däremot har kortvågsradio varit, och är i viss mån fortfarande, ett sådant fönster. Men nya tider når, självklart, även Belarus. Internet blir allt viktigare, vilket bevisas inte minst av myndigheterna själva som nyligen har belagt nätet med hårda restriktioner. Numera får man legitimera sig för att kunna gå in på ett Internetcafé. Man måste alltså ha ett för makten känt namn för att söka kunskap. Sjunger man allsång förblir man alltjämt ofarligt och behagligt anonym. Det är bara att välja …

Dmitri Plax