Das Beckwerk: en dödsbädd, en begravningsprocession och hundra dagars sorg

I höst, den nionde oktober närmare bestämt, begravs den danske författaren, konstnären, musikern och skådespelaren Claus Beck-Nielsen i Köpenhamn. Det är en ovanlig begravning, minst sagt – för, för det första, så råder viss förvirring om hur död denne Beck-Nielsen egentligen är. Visserligen påstås han ha gått ur tiden redan 2001, och en gravsten med hans namn lär finnas på Vestre Kirkegård, men någon regelrätt begravning har faktiskt aldrig ägt rum. För det andra så innebär begravningen i höst, enligt arrangörerna, också en begravning av den personliga identiteten som sådan. Identiteten är, förklaras det, en börda som mänskligheten måste befrias från.

Begravningen av Claus Beck-Nielsen är alltså en symbolisk ceremoni, och frågan om den döde egentligen är död rent fysiskt är i sammanhanget av mindre betydelse. Beck-Nielsens död är, som det heter, ”ett formellt faktum”, och tillkännagavs första gången i en roman med titeln Claus Beck-Nielsen, En biografi från 2001, en bok som på många sätt fullföljde ett projekt som påbörjades i romanen Selvudslettelser (Självutplåningar) några år tidigare. I den ”posthuma” biografin berättas om hur författaren en dag lämnar fru och barn och försvinner, samtidigt som en gåtfull figur vid namn ”Claus Nielsen” dyker upp på centralstationen i Köpenhamn, helt utan minnen av sitt förflutna. Denne Nielsen lever som uteliggare i centrala Köpenhamn några veckor, tills även han försvinner.

Efter dessa märkliga försvinnanden har en person som åtminstone är mycket lik den döde Claus Beck-Nielsen etablerat en dramatisk institution kallad ”Das Beckwerk”, där han själv spelar rollen som ”director”, det vill säga direktör och regissör, och som ägnat sig åt skarp politisk teater på gränsen mellan dokumentär och fiktion. Das Beckwerk har också genomfört det minst sagt gränsöverskridande projektet The Democracy, som gick ut på att en stor plåtlåda med påskriften The Democracy fördes in i Irak något halvår efter den USA-ledda invasionen och släpades runt i det härjade landet som en både ironisk och utopisk bas för gräsrotsdiskussioner om demokratifrågor. Projektet redovisades i romanen Selvmordsaktionen och fick några år senare en fortsättning när lådan Demokratin fraktades vidare till USA. Där den förresten fastnade i tullen.

Målet för Das Beckwerk är, som det heter, att föra vidare det arbete som Claus Beck-Nielsen påbörjade med sitt försvinnande - nämligen skapandet av den nya människan, en namnlös och utopisk varelse helt utan individuell identitet, och med denna varelse också en ny, utopisk samhällsform där vi alla kommer att vara ”Den Andre” och, citat, ”ingå i och dela den gemensamma annanheten”.

Det låter lite sektlikt, det hela – men låt oss bara för ett ögonblick tänka tanken att ett projekt som det här överhuvudtaget gick att genomföra. Det handlar alltså om raka motsatsen till den individualisering och privatisering som de senaste hundra åren i grunden har förvandlat livet i alla moderna samhällen. Ett projekt, med andra ord, som syftar till att om inte utplåna det unika, så i alla fall sortera in det på en nivå under det gemensamma och allmänna. Går det överhuvudtaget att föreställa sig en värld som vore inrättad på detta sätt?

Det är frågan. Begravningen av Claus Beck-Nielsen kommer att äga rum enligt den gamla romerska rit som kallades ”funus imaginarium”, alltså imaginär begravning. En ceremoni som i Romarriket användes för att ta farväl av och sörja så kallat ”levande döda” – till exempel soldater som försvunnit i fält, eller personer som anträdde en riskfylld resa som de kanske aldrig skulle återkomma från. Riten gick till så att man göt en staty, en så kallad ”colossus”, av denne ”levande döde”, som sedan lades på en dödsbädd i nio dagar, tills döden konstaterades. Därefter följde själva begravningen, och så en sorgeperiod på hundra dagar.

Claus Beck-Nielsens begravning kan ses som en del i en rörelse bort från det individuella som pågår inom flera konstarter, hos författarkollektiv som exempelvis italienska Wu Ming och amerikanska Bernadette Corporation, eller hos samtidskonstens många arbetskollektiv. Det handlar väl egentligen om att försöka göra allvar av en av mänsklighetens stora utopier, nämligen konstens utopi. Just konsten brukar ju beskrivas som den instans i verkligheten där det privata överskrids, och det personliga blir allmängiltigt. Das Beckwerk drar det bara till sin spets. Att man ska se ”Den Andre” i sig själv är lätt att säga, men innebär i grund och botten att man måste tänka sig en annan värld.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".