Frukost med rispudding och The Strait Times

Det bästa sättet att begripa sig på ett nytt land är att äta lokal frukost – i det här fallet får jag på tallriken en grötig pudding av ris, morötter och rädisor, serverad med stark pickels och saftiga räkor. Under frukosten bläddrar man igenom den ledande lokala dagstidningen som heter The Straits Times. Vilket alltså betyder att jag är i Singapore.

Jag har länge varit nyfiken på Singapore. När man bor i södra Indien känns Singapore nämligen som en förort till Madras. Välbeställda indier flyger hit på shoppingsemester och andra kommer för att jobba som lärare eller inom media. Ute på gatorna i Singapore flanerar man förbi samma slags hindutempel som i alla tamilska städer. Närmare en tiondel av folket här talar något indiskt språk och på indiska bokmässor har jag stött på tamilska författare – från Singapore. Faktum är att tamil är ett av Singapores officiella språk.

Det som alltid förbryllat mig med de här starka kulturella banden är att Singapore på sitt vis är raka motsatsen till Indien – om man bortser från att folk äter kryddstark frukost i bägge länderna. Inte bara är Singapore mikroskopiskt i jämförelse, men medan Indien ofta kallas för världens enda fungerande anarki är Singapore ett av de undergivnaste länderna, med spöstraff för skadegörelse. Och kollektivtrafiken fungerar som ett urverk.

Kanske ser detta ut att vara paradiset för en indier som tröttnat på att vänta på bussar som aldrig kommer eftersom de just vandaliserats i något upplopp? tänker jag medan jag bläddrar i The Straits Times. Till skillnad från indiska tidningar som kryllar av samhällsdebatt och lokalpolitiskt stoff innehåller The Straits Times inte många nyheter från själva Singapore, vilket kanske inte är förvånande med tanke på att pressfriheten ÄR snäv och alltför samhällskritiska artiklar kan leda till åtal, journalister kan straffas utan rättegång, tidningar kan förbjudas hux flux. Det är inte bara pressen som sitter löst. Även oppositionspolitiker som kritiserar det styrande partiet har dömts till saftiga böter. Så alla hemskheter i morgontidningen äger rum i utlandet medan lokalnyheterna toppas av att en kille arresterats efter att ha skrivit något på sin facebook, vilket tolkats som en etablissemangsfientlig kommentar. Uppenbarligen är det till och med kriminellt att ha negativa tankar här.

Vad som fångar mitt intresse är en artikel på kultursidorna, där det står att Singapores Media Development Authority, vars namn kanske översätts som Medieutvecklingsbyrån, dragit in tillståndet för gatuteatergruppen Drama Box, som för att fira sitt tjugoårsjubileum ville spela tre lärorika pjäser om homosexualitet, bristande sexualundervisning och religiös radikalisering.

Tydligen fick myndigheterna kalla fötter då det rör sig om forumteater, en frigörande, bildande och medvetandegörande teaterform som också kallats för Den förtrycktes teater och som utvecklades av brasilianaren Augusto Boal. I metoden ingår att skådespelare hellre än att följa ett exakt manus, arbetar med olika scenarier för att involvera publiken som får dela med sig av egna erfarenheter och diskutera konfliktlösningar.

 Redan 1994 drog Singapores regering in allt kulturstöd till forumteatergrupper i rädsla för att dylik teater kan användas för att gestalta subversiva och känsliga samhällsfrågor. Och nu kräver myndigheterna att Drama Box inte ska spela gatuteater utomhus, utan inomhus, inom lyckta dörrar. Teaterns konstnärlige ledare yttrar sig i artikeln så här:

 – Forumteater är ett mycket öppet och taktfullt sätt att hantera svåra frågor, och kanske är det dags för oss att ta en förnyad titt på hur moget vårt eget samhälle är.

 En sådan kulturnyhet är alltså kanske inget att förvånas över i Singapore, men det som gör artikeln lite skojig är att Drama Box, istället för att deppa ihop, lämnat in ett nytt manusutkast till censurmyndigheten i hopp om att få spela på gatan mot alla odds – den nya pjäsen är garanterat fri från sexuellt och religiöst innehåll. För det är en pjäs om censur. Och hur skadlig en övernitisk censur kan vara.

Zac O’Yeah

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".