Söker härmed tjänsten som skarprättare

Den tyska dagstidningen taz publicerade nyligen  70 år gamla ansökningsbrev. Och det handlade inte om vilket yrke som helst.

Det patriotiska anslaget förvånar mig inte, när jag läser de publicerade breven–  däremot att tonen i vissa brev inte alls är föråldrad. Men dessa brev är historia. Brevskribenterna ansökte nämligen om att bli statlig bödel.

”Herr riksjustitieminister, jag kommer med en önskan till er ifall det skulle vara möjligt att söka tjänsten som skarprättare. Jag är slaktare och hade varit mycket lämplig…”, ”Jag vill söka tjänsten som skarprättare, eftersom jag nått övertygelsen att dödstraffet i tredje riket, endast utdöms om det är rättfärdigt…”, ”Sedan många år har jag en längtan efter detta yrke”, o.s.v.

Alla brev vittnar om en uppenbar önskan att vilja göra rätt för sig och sitt land. Efter Hitlers maktövertagande hade straffen skärpts, dödsdomar var vanliga. Dödsstraffet sågs, till skillnad från det hemliga folkmordet, som en avskräckande disciplinåtgärd. De som ansågs skadliga för nationen skulle elimineras, för att inte sprida beteenden som att lyssna på utländsk radio eller plundra efter ett bombangrepp. Mellan 1933 till 1945 föll giljotinen 12 000 gånger. Med andra ord, det behövdes många bödlar. Men tjänsterna utannonserades aldrig, de tillsattes bara – ändå slutade inte ansökningarna strömma in.

De flesta aspiranterna kom från de lägre samhällsskikten, många var slaktare eller hantverkare, en del arbetslösa och så klart mer än en galning. En enda sökande hoppades få döda judar, de flesta tyckte bara att dödsstraffet var en befogad straffåtgärd. Dessa män var inga fanatiska rasister – utan människor som förråats i det rådande samhällsklimatet. Det är den insikten som kan skrämma oss idag.

Margareta Flygt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".