En utveckling vars resultat stinker som död boskap på motorvägen

Häromdagen började Samväldesspelen i New Delhi. Idrottsmän från sjuttio länder har kommit till Indien för att tävla i hundratals grenar. Inför spelen har arenor byggts, tunnelbanan förlängts, taxichaffisar fått engelskalektioner, slumområden rensats och hela staden målats om och snyggats upp.
Många miljarder har investerats för att visa upp nationens huvudstad från sin bästa sida.
Kritikerna är förstås många.
Varför bråka, kan man tycka. Ekonomiskt framgångsrika Indien med exportsuccé, IT-under och boomande aktiebörs klarar väl av att vara värd för en stor internationell idrottstävling.
Men det tycker inte författaren och aktivisten Arundhati Roy. Med sina välskrivna artiklar och tal har hon gjort sig känd som indiska regeringens och de ekonomiska framstegens värsta kritiker.
I senaste numret av indiska nyhetsmagasinet Outlook går hon till frontalangrepp mot nationens politiska och ekonomiska ledning. Artikeln upptar halva numret av den prestigefyllda tidningen, som läses av allt från den bildade medelklassen till de högsta beslutsfattarna.
Att arrangera pengaslukande tävlingar, argumenterar hon, är omoraliskt i ett land som har fler fattiga än de 26 fattigaste afrikanska länderna tillsammans.
Men hon går längre än så. Det är inte bara tävlingarna hon ogillar.
Arundhati Roy anser att indierna blivit västvärldens lydiga undersåtar. Brittiska imperiet är historia, skriver hon, men indierna fortsätter att vara tillmötesgående och tjänstvilliga. Serviliteten gjorts till en lönsam global affärsidé.
Indiens marknadsliberala utvecklingsväg leder käpprätt åt fel håll. Och indiska arméns krig mot den maoistiska gerillan är orättfärdigt – gerillan som säger sig stå upp för ursprungsfolkens rätt att hindra att deras skogar skövlas för nya industriprojekt.
Hon skräder inte orden. ”Frukterna av dagens moderna utveckling”, skriver Arundhati Roy, ”stinker som död boskap på motorvägen”.
För att kapitalismen ska bli framgångsrik, menar hon, måste systemet tolerera att grupper av medborgare väljer icke-kapitalistiska levnadssätt.
Inte bara det: systemet måste också acceptera att jordens råvaror inte kommer från outsinliga källor.

Arundhati Roy skiljer sig från andra kapitalistkritiker och radikalekologer på så sätt att hon har såväl den indiska som den globala elitens öra. Hon får skriva i stora kommersiella tidningar och hålla tal på fina internationella konferenser – allt tack vare framgångarna med debutromanen De små tingens gud, som på nittiotalet både hyllades av kritiker och blev en kommersiell världssuccé.
När jag läser hennes svavelosande kritik dras jag ibland med i hennes upprördhet över Indiens ekonomiska ojämlikheter. Hon har ju rätt i en stor del av sin verklighetsbeskrivning.
Men ibland blir jag förbannad på hennes svartsyn. Hon kritiserar ständigt medicinen för dess bieffekter, men förbiser helt dess hälsobringande resultat.
Jag är ambivalent. Det är också just därför jag älskar Arundhati Roys frontalangrepp på hela systemet. Utan såna som hon tror jag att det blir farligt tyst i samhället. Alla nationer behöver medier där intelligenta och arga kritiker får komma fram. Annars är risken för att samhällets utkantsideologier om och om igen väljer våldet framför ordet.
Jag tror att Indien snabbare blir ett bättre samhälle tack vare såna som Arundhati Roy.
Hon får makthavarna att skärpa sig, bättra sig och i slutänden, tror jag, ändra sig, åtminstone lite grann.

Per J Andersson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".