Låt skiten brinna i Rosengård?

Den ensidiga rapportering från Rosengård har pågått i flera år och en händelse som medierna brukar återkomma till är ungdomar som kastar sten och tänder eld på saker; incidenter som gjort att Rosengård nämnts i samma andetag som andra städer med ungdomskravaller, som Paris. Men varför brinner det i Rosengård? Varför kastar ungdomar sten där? En grupp forskare från Malmö Högskola har nyligen publicerat en rapport i ämnet; och en av dem är sociologen Margareta Popoola.

Det hela började med uppsägningen av en lokal som hade använts som moské, en så kallad källarmoské. En handfull ungdomar respekterade inte uppsägningen och ockuperade lokalen, vilket inte helt oväntat följdes av polisens ingripande. Dessa händelser berättades och återberättades, och polisen hade enligt en del röster visat sitt rätta element när de hade beträtt moskén med hundar. Andra röster efterfrågade istället de vuxnas engagemang. Var fanns de som skulle ha kunnat hålla rätt på sina telningar? Under polisens insatser så pratade vi forskare med en grupp muslimska kvinnor. Det handlade om pådrag i deras egen närmiljö, och de beskrev sin oro för sina barn och ungdomar. Och de var inte imponerade av källarmoskéns aktiviteter, och de var inte imponerade av det så kallade motståndet från ungdomarnas sida. Tvärtom, de var mäkta irriterade över att polis skulle behöva tillkallas. Istället lade de ansvaret på de vuxna, om de vuxna hade sett efter sina ungdomar eller uppfostrat dem rätt så hade man inte behövt kalla in polisen. Lite spekulationer gjordes i vad lokalen skulle användas till nu - och fnissande spekulerade de i om lokalen skulle bli disco med imamen som DJ. Det är sällan dessa röster kommer i etern, trots att platsen är utsatt för en övermedialisering, vilket medverkar till att det skapas stereotypa bilder som många av de boende inte känner igen sig i.

En bild är eländesbeskrivningen, den andra är en bagatellisering av händelserna. Det vill säga; problemen är obefintliga eller oöverstigliga. Samtidigt skapas bilden av offer eller förövare. Ibland är det alla ungdomar som ses som potentiella bråkmakare, som tänder fyr och kastar sten. Ibland är det polisen som målas ut som främlingsfientliga och våldsbenägna. Här kan vi se paralleller till andra platser, både i och utanför Europa. När det gäller ungdomar och anlagda bränder som ju vår forskning delvis handlar om, så är detta således inte ett Rosengårdsfenomen. Även om platsen fungerar som skådeplats för konflikter, kan de inte lösas, eller definieras utifrån de problem som hittas på platsen. Istället handlar det om frågor som måste söka sina svar utanför befolkningens och områdets gränser.

Enligt den forskning som finns på området har 40 till 70 procent av alla vuxna personer någon gång under sin barndom ägnat sig åt att leka med eld. Svaret på frågan om varför kan sammanfattas i tristess, det skall hända något, och händer inget ser man själv till att det händer. Den här formen av kreativitet uppträder på olika platser och i olika tidsåldrar.  Författaren Bo-Göran Nilsson beskriver hur man även i femtiotalets Malmö kunde råda bot på tristess - genom att sätta igång ett riktigt bålverk – denna gång i stadsdelen Kirseberg! Då som nu riktades viss kritik mot såväl brandkår som polis, vilket ledde till att en brandkapten då hänvisade till en alldeles ny metod. Det var den så kallade L-S-B-metoden, vilket för en invigd betydde Låt Skiten Brinna!

Med Rosengårdsexemplet framför ögonen handlar det om ett hundratal pojkar, eller unga killar som står för de flesta oroligheterna med bränder och stenkastning som resultat. En del av ungdomarna bor i området, men andra har vid olika tillfällen visat sig komma utifrån och i det hela taget handlar det om en mindre grupp som låter höra om sig. Här kvarstår frågan varför en del ungdomar ställer till med oreda? Omvänt kanske oreda beror på vem som är betraktare.

Inte desto mindre skulle man med en socialpsykologisk förklaringsmodell kunna se eld och stenkastning som en protest, ett sätt att synas, att få erkännande. Men också att fylla tiden med innehåll. Samtidigt kan stenkastning mot räddningstjänst och polis i sin minsta gemensamma nämnare handla om att utmana polisen. Här skall vi komma ihåg att polisen ju är en myndighet - och en synlig auktoritet för det samhälle, där ungdomar i alla tider intagit en underordnad roll. Här upplever en del – rätt eller fel - att samhället är ojämlikt och att de som har makt och inflytande agerar efter devisen – låt skiten brinna.

Margareta Popoola

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".