På avgrunden till det förflutna i San Salvador

El Salvador är ett land som det inte skrivits så mycket om sedan det långa, blodiga inbördeskriget slutade 1992 med ett fredsavtal mellan gerillan och högerregeringen. Men våldet finns kvar liksom skönheten. Författaren Henrik Nilsson ska ta oss med på besök till ett land med ett dramatiskt landskap och en dramatisk historia.

Jag vandrar uppe på klipporna vid Djävulsporten, Puerta del Diablo. Här är utsikten över de gröna dalgångarna och vulkanerna i horisonten dramatisk, samtidigt som den rogivande tystnaden gör platsen till ett populärt utflyktsmål för invånarna i det närliggande San Salvador. Men när jag tittar ut över stupet, ner i den täta vegetationen, är det inte bara en hisnande avgrund i landskapet som öppnar sig – utan också en annan sorts avgrund, över El Salvadors smärtsamma historia.

   I början av åttiotalet reste den amerikanske journalisten Joan Didion hit för att skriva reportageboken Salvador. En morgon åker hon upp längs den smala, illavarslande vägen till Puerta del Diablo. Den fuktiga, tropiska grönskan som omgav henne måste ha varit mycket lik den som nu omger mig, liksom det surrande ljudet av cikadorna. Men när Didion var här rådde det inbördeskrig, dödspatruller drog fram över landet och döda kroppar och kroppsdelar dök upp varje dag ”med samma självklarhet som i en mardröm eller skräckfilm”, som Didion uttrycker det. Efter sandinisternas revolution i Nicaragua hade det kalla krigets krafter drabbat samman i El Salvador, och de USA-stödda regeringsstyrkorna slogs mot vänstergerillan. Puerta del Diablo var en plats dit många människor fördes om nätterna för att avrättas, och sedan kastades kropparna utför stupet. Idag är det här en romantisk plats, dit unga kärlekspar kommer för att promenera ostört, hand i hand. Men när mörkret faller ser man till att ha återvänt till andra, säkrare ställen – för det dödliga våldet är fortfarande högst närvarande i El Salvador, om än under andra omständigheter.

 Inne i en av huvudstadens parker går jag längs Minnes- och Sanningsmonumentet och läser namnen på dem som mördades eller försvann under inbördeskriget. Och de tycks aldrig ta slut. Jag ryser till vid namnen på de byar som följs av två små kors – det betyder att döden återvände dit, att två massakrer utfördes samma år.

   Ändå finns långt ifrån alla som förlorade livet under konflikten med på det här stenmonumentet. Det finns alltid döda som blir över – namnlösa, förbisedda. Och jag kan inte låta bli att tänka: vem kommer att resa ett monument över dem som dör idag i El Salvador?

   För så här nästan tjugo år efter inbördeskriget hittas varje dag mördade och lemlästade kroppar runt om i landet, och man dras sedan länge med en mordstatistik som hör till de högsta i världen. Idag är det istället de kriminella gängen som sprider skräck – maras eller pandillas som de heter i Centralamerika. I praktiken styr de över många fattiga stadsdelar i El Salvador, och på senare år har de också börjat samarbeta med de mexikanska och colombianska drogkartellerna. De senaste månaderna har motsättningarna mellan gängen och myndigheterna återigen hårdnat. Efter att maras i somras satte eld på en buss i San Salvador, och sjutton människor brändes till döds, svarade Mauricio Funes vänsterregering med en hårdare lagstiftning, något som de kriminella gängen under den gångna hösten i sin tur reagerade på genom att utlysa en tre dagar lång strejk som förlamade stora delar av kollektivtrafiken och affärsverksamheten i landet.

 Men även om döden fortfarande är högst närvarande i El Salvador, gäller samma sak för den mänskliga värme som man här möter på så många håll. Leendet är granne med brutaliteten, på ett sätt som inte riktigt tycks gå ihop, men som inger hopp för framtiden. Ja, i detta Latinamerikas minsta och mest tättbefolkade land är det mycket som ska samsas på en liten yta. Till och med de levande och de döda får trängas, tänker jag under en promenad på den centrala kyrkogården i San Salvador, när ett vanligt boningshus plötsligt dyker upp bakom ett mausoleum. Huset ligger så nära kyrkogården att det tycks vara beläget inte bortom, utan inne bland gravarna. På balkongen står en kvinna och hänger upp tvätt till tork. Det finns något förhäxande över denna på samma gång vardagliga och mirakulösa syn: att hänga upp tvätt med utsikten över alla dessa gravar. Det är som att bevittna ett akrobatstycke – som när kärleksparen vid Puerta del Diablo balanserar, hand i hand, på avgrunden till det förflutna.

Henrik Nilsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".