Radikal barnlitteratur

Peter Pan är bara en i raden av fiktiva barnboksfigurer som inte vill växa upp – från Lille Prinsen till Pippi Långstrump. Och många barnboksforskare menar också att barnlitteraturen – till skillnad från vuxenlitteraturen - är ett i grunden konservativt fenomen, som från generation till generation sprider idén vidare, att barndomen är och ska vara en oskuldsfull plats; en idé som går tillbaka till romantiken och filosofer som Rousseau och Locke.

Den främste och mest kände förespråkaren för den synen på barnlitteraturen är Jaqueline Rose, som publicerade sin inflytelserika bok ”The Case of Peter Pan” för ungefär tjugofem år sedan. I dag ska vi höra en annan litteraturforskare, Kimberley Reynolds från England, som hävdar att det i själva verket är tvärtom: att det inom barnlitteraturen finns starka, radikala strömningar som faktiskt ändrat – och ändrar – barnens syn på sig själva, och vuxenvärldens idé om vad ett barn är. Malin Thelin har pratat med henne; och hon började med att fråga om hon inte ser några poänger i Jaqueline Roses slutsatser att barnlitteraturen är konservativ.

KIMBERLEY REYNOLDS:

“Oh I do and I hope I say that in the book. I think the reason her work has been so influential is that she's right when she says that the child, who is kind of childsfigure in children's book, and even the child that you're imagining reading it, isn't the real child who exists in the real world, it's a kind of invention of adults who have a mixture of nostalgia for a childhood, that maybe they didn't even had, but they wish they had had. And then they have a desire for children to be happy and to be innocent and there are lots of ways in which they are inventing the idea of the child that's in the book, and I'm sure she's right about that."

MALIN THELIN:

Jacqueline Rose har har rätt när hon säger att barnet, sett både som en imaginär barnfigur i barnböcker och ett imaginärt läsande barn, inte är det riktiga barnet som existerar i den riktiga världen. Snarare handlar det om en nostalgi över en barndom som de vuxna kanske inte ens hade, men önskar att de hade och en längtan efter att barn ska vara glada och oskyldiga, säger Kimberley Rose. Om man bara ser barnlitteratur som konservativ missar man poängen med mycket av den viktigaste litteratur som skrivits för barn. Istället beskriver hon hur litteratur för barn ur flera olika aspekter bidrar till förändring - socialt, intellektuellt och konstnärligt. Inte minst för att den erbjuder frihet för för författaren som, kanske omedvetet, här kan släppa loss sin fantasi och kreativitet på ett annat sätt än när hon skriver för vuxna. Och barnlitteratur har även historiskt medvetet användts för att sprida radikala idéer:

KIMBERLY REYNOLDS:

"But there are also deliberate ways in which people have been radical, so if you are thinking about  new regimes coming in, kinds of new ways of thinking, very often the first thing at regime will try to do is to address children, the raising generation to get them to accept their ideas and to change ways of thinking. Because that way they've got a kind of foundation and the children will be talking to their parents and so they might try to radicalize them."

MALIN THELIN:

Nya regimer har ofta vänt sig till barnen, för att få dem att acceptera nya tankar, säger barnlitteraturforskaren Kimberley Reynolds. Puritanerna på 1600-talet hade till exempel en ganska radikal politisk agenda som de bland annat spred genom barnlitteratur, och under det tidiga 1900-talet spreds kommunistisk litteratur för barn, i Italien, Kina och till och med i USA, säger hon.

Barnlitteratur är inte heller konservativ när det gäller den konstnärliga utvecklingen menar Kimberley Reynolds, och lyfter fram forskaren, Juliet Dusinberre, som undersökt arvet från Alice i Underlandet i boken "Alice in to the Lighthouse". Här är poängen att barnlitteratur faktiskt kan vara en grogrund för litterära experiment - att generationen som läste Alice i Underlandet när de växte upp sen blev generationen som uppfann den litterära modernismen. Som till exempel Virginia Woolf.

Och Kimberley Reynolds anser att det gäller fler generationer:

KIMBERLEY REYNOLDS:

"And I felt , well, that can't be true of just one generation and I began to capture how you found patterns changing so the readers of one children's generation become the writers of the next generation. And that is where change comes about because they get different kinds of stories in childhood."

MALIN THELIN:

Berättelser som författare möter i sin barndom blir stoff i nya berättelser som nästa generation barn läser i ett ständigt pågående mönster, säger Kimberley Reynolds.

Men är dessa radikala aspekter av barnlitteratur undantag, eller finns de nästan överallt, undrar jag. Jag tror att många skulle se dem som undantag, men det är faktiskt mycket i barnlitteratur som är subversivt, som utmanar regler och vuxenauktoritet, och så har det alltid varit, svarar hon - och hänvisar till en gammal engelsk klassiker - Nalle Puh:

KIMBERLEY REYNOLDS:

"I think even some the most famous children's  books like, in my country, Winnie the Pooh, is one, where you say that the values of that book actually go against the values of adult society and that it says growing up is boring, and adults are boring, childhood is the most creative time and the things that children want to do, which is be independent and not go to school are more important than the things that adults tell them are important. So I think there's a lot of hidden radicalism in children's literature too."

MALIN THELIN:

I Nalle Puh går värderingarna faktiskt på tvärs mot vuxensamhället och säger saker som att växa upp är tråkigt, äta massor är kul, vuxna är tråkiga och att sånt som barn vill göra är viktigare än det vuxna säger är viktigt, så visst finns där en hel del radikalism gömd, enligt Kimberley Reynolds.

Barnlitteraturen är en stark transformativ kraft menar hon - i den finns plats att omskapa berättelser och tankar. Till exempel hyser den många gamla sagor, legender och andra berättelser som vuxenlitteraturen tröttnat på och städat ut. Kimberley Reynolds lånar en liknelse från JRR Tolkien. Precis som nötta gamla möbler ställs ner i barnkammaren - och där förvandlas i leken så att stolen blir ett skepp och soffan ett hus - så skickas gamla slitna berättelser ner till barnlitteraturen - för att där lekas med och stöpas om - och stimulera läsare - barn och vuxna - till nya tankar.

Även det som är skrämmande kan vara en viktig kraft som bidrar till förändring i framtiden, menar Kimberley Reynolds. Om det skrivs om på ett klokt sätt.

Ett exempel är teknologi. Ett annat är miljöförstöring. Bägge skildras ofta som negativa och hotfulla när vuxna skriver för barn:

 KIMBERLEY REYNOLDS:

"And we tend at the moment to be producing fiction after fiction after fiction which is about environmental disaster and I think there is function to that which is to try to warn children that we need to change the way that we live and behave. We know that it's not sustainable what we're doing. You know that first kind of writing, that first body of work, might need to be frightening, to make people focus, to sit up and take notice, so you say to young children, actually you might not be able to live the same kind life your parents have led, you might not be flying every where, you might not be having so much energy. The world might be a more difficult place. But once you've got their attention, that's a very limited message, because the next thing you have to do is to get them to think about how they might make things better."

MALIN THELIN:

Miljön är det bästa exemplet idag på hur framtiden presenteras på ett svårt och nedslående vis för unga människor, säger Kimberley Reynold. Fiktion efter fiktion produceras om miljökatastrofer och visst, som ett första steg kanske man måste skrämmas för att få dem att vakna till och förstå att de kanske inte kan leva samma liv som sina föräldrar. Men nästa steg måste bli att få dem att tänka på hur de kan förbättra sakernas tillstånd. Att visa att människan genom historien gjort hemska misstag, men också haft kapacitet att lösa problem. Och den kapaciteten har kommit genom stimulans och kreativitet och intellekt och utbildning. Men vi ger inte barn böcker som inspirerar dem att bli de forskare och tekniker som vi behöver för att lösa en del av problemen. Kimberley Reynolds jämför med barnböcker som skrevs under första hälften av 1900-talet - med större framstegsoptimism - där man tänkte sig hur framtider skulle kunna se ut med datorer, robotar och rymdresor. Nu är vi väldigt rädda för framtiden och det tycker jag är ett väldigt problematiskt budskap, säger hon. Om böckerna inte kan föreställa sig vad lösningarna är, kunde de åtminstone skapa barnkaraktärer som gillar att engagera sig i dem och som tränar sig själva så att de kan bli kapabla att komma på nya lösningar:

KIMBERLEY REYNOLDS:

"And I think that's the kind of thing we need to think about with young people. It's not just giving them books that tell them what the problems are, but giving them books that give them stories about the potential to solve them and to rethink the world. That has to be the way it is."

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".