Landet som inte finns

De forna kolonialherrarna lär ha suttit runt ett skrivbord, långt bort från Afrika, och ritat upp kolonierna med linjal, när de delade upp den afrikanska kontinenten mellan sig. Nu har det gått ett halvt sekel sedan de flesta kolonialmakterna lämnade Afrika men gränserna finns kvar och skär i många fall rakt genom kontinentens otaliga folkgrupper.
Ett undantag är Somaliland, landet som inte erkänns varken av sina grannar eller av något annat land i världen.


Välkommen till Somaliland, landet som inte finns.

Längs norra delen av Afrikas horn ligger en landremsa som sedan 1991 trotsar ett gammalt löfte. Löftet, som gavs mellan de afrikanska staterna, går ut på att på denna kontinent ska gränserna vara fasta - hur märkliga de än är. Även om de ritats dit på kartan långt borta i Europa av de gamla kolonialmakterna så ska de stå fast.

För den som ruckar på linjerna, den ruckar också på stabiliteten. Och det har inte en redan skör del av världen som Östafrika råd med.

Rädslan är stor för att öppna Pandoras ask och släppa ut mikronationalism och separatism.

Men här i Somaliland, här har man redan tagit sitt öde i egna händer.

1991 brakade Somalia samman efter att den Sovjetstödde diktatorn Siad Barre störtats. Landet plundrades, styckades upp av klanherrar och drabbades av krig, sjukdomar, kaos. Och sedan dess har det egentligen bara blivit värre: extremism, och mer av klanpolitiken. Ett helvete för vanliga civila.

Somalia, som formellt är en stat, har inte mycket av det som en stat brukar kunna erbjuda.

Somaliland däremot bröt sig ur Somalia 1991. Sedan dess har man här, just norr om krigets Somalia, bit för bit skaffat sig de institutioner som en stat ska ha. Man har armé och flotta. Man har regering och egna diplomater som man skickar ut i världen.

Dessutom all den rekvisita som hör staten till: I mitt pass har de stämplat ett visum och i fickan har jag den självutnämnda republikens sedlar, Somaliland Shillings.

Och i ett modest palats i huvudstaden Hargeisa sitter Somalilands demokratiskt valde president.
Ahmed Silanyo, som han kallas, är en av få folkvalda i regionen. Han tog över i somras efter att ha besegrat den då sittande presidenten, som stilla gratulerade och lämnade över makten - en maktöverföring som inte direkt tillhör vanligheterna i denna del av världen.

Jag är här för att intervjua honom för Svenska Dagbladet. Presidenten, som har som viktigaste mål att bli erkänd av omvärlden, argumenterar på. Ett Somaliland som erkänns av FN skulle inte bryta mot den afrikanska överenskommelsen att behålla gränserna, säger han. Somaliland, argumenterar man här, var faktiskt självständigt i fyra dagar mellan självständigheten från britterna 1960 och den frivilliga uppgången i Somalia. ”Den gamla koloniala gränsen innebär alltså ett fritt Somaliland!”

Och så det demokratiska argumentet. Borde inte omvärlden belöna det? dundrar presidenten.

Och sedan, sympatiargumentet. President Silanyo pratar om de extremistgrupper söderifrån som hotar Hargeisa. Som al-Shabaab som skickat bombmän till Hargeisa. Trettio människor dödades för två år sedan. I januari stoppades en attack mot en moské efter att imamen där fördömt terrordåd.

Även Somalias president Sheikh Sharif Ahmed sa nyligen att Somaliland åter ska bli en del av Somalia. Och det är han som av omvärlden betraktas som rättmätig herre över hela Somalia, inklusive Somaliland.

Men det är inte så att det saknas argument mot att erkänna utbrytarstater, som Somaliland.

Redan försöker en rad diktaturer i Afrika destabilisera sina grannstater genom att stötta separatister. Och med Somaliland som prejudikat, hur ska exempelvis Nigeria kunna hålla ihop som ett land?

Dessutom, många somalier menar att det vore det ännu en i raden av nationella katastrofer om Somalilands ambition skulle få stöd av stormakterna. Och inget land vill ju se sitt territorium styckas upp.

I Somaliland däremot, säger man istället: "titta på Kosovo, där gick det bra".

Att under tiden inte få vara med som stat bland stater på riktigt har konsekvenser. Somaliland är oskyddat och saknar internationell röst.

Och sin post får man skicka utomlands med DHL eftersom man inte släpps in i postsamarbetet. Den som reser till Hargeisa måste svettas i ett skruttigt propellerplan där säkerhetsbältena slutat fungera för länge, länge sedan.

I sitt palats i Hargeisa vet mannen som är vald som president att mycket är kvar att göra innan han erkänns. När min intervjutid runnit ut och protokollchefen tittar på klockan för att avbryta har Silanyo en sak kvar att säga.

Han säger att han har en dröm. Drömmen är att hans land ska kunna lägga all kraft på att lösa sociala problem istället för att stångas för ett erkännande.

Om fem år då, frågar jag, hur ser läget ut då?

- Jag ser ett land som är en erkänd del av världssamfundet, säger han. Ett land som kan ge sina medborgare arbete och ekonomisk framgång. Det är vad jag drömmer om.

Josef el Mahdi

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".