Varför erkänns inte Somalilands självständighet?

Vad är det som gör att omvärlden inte har erkänt Somaliland?  Är det för att man inte kan? Eller för att man inte vill? Vem är det som erkänner en stat, och hur går det till? Vi har bett folkrättsexperten Gregor Noll reda ut begreppen.

Alla berättelser om dagens Somalia målar upp landet som en failed state, en dysfunktionell stat utan våldsmonopol. Att associera Somalia enbart med kaos, inbördes strider och miljontals flyktingar vore dock ett stort misstag. I de nordvästliga delarna av landet, som går under namnet Somaliland, genomfördes fria och rättvisa val i somras, som ledde till ett demokratiskt regeringsskifte. Inom Somalias internationella gränser bor kaos granne med Gud. Det är bara det att hans rike inte vunnit folkrättsligt erkännande. Befolkning, fasta gränser, en regering som utövar makt: Somaliland har allt som folkrätten kräver av en stat, och erkänns ändå inte.

Går det att förklara varför det finns två Somalia i ett: en av Afrikas få fungerande demokratier samt ett våldsamt provisorium? Och varför kan just demokratiska Somaliland inte betraktas som självständig stat?

Vi börjar med frågan varför det finns två Somalia i ett. Somaliland var ett brittiskt protektorat, som administrerades utan vare sig större ambitioner eller koloniala ingrepp. Traditionella former av maktutövning och konfliktlösning genom klanen lämnades intakta. De sydliga delarna av landet var däremot en italiensk koloni som periodvis tjänade som en skådeplats för en fascistisk befolkningspolitik. Traditionella strukturer förstördes för att bättre kunna genomdriva kolonisatörens mål. De klanbaserade samhällsstrukturerna i Somaliland har däremot överlevt kolonialismen och funnit en ganska märklig symbios med västliga former av demokrati. Är inte det skäl nog för att republiken borde skyddas genom att andra stater erkänner Somaliland som stat?

Varför har inte en enda stat erkänt Somaliland som en självständig stat? Enligt folkrättsliga regler har alla folk rätt att själv bestämma över sin politiska status. Denna rätt är dock inte ovillkorlig och ska avvägas mot fred och stabilitet. Självbestämmanderätten kan utnyttjas i två situationer. Den första är situationen när en koloni förklarar sin självständighet. Det har Somaliland gjort år 1960, innan den gick in i unionen som konstituerade dagens Somalia. Den andra är situationen när ett folk vill lösgöra sig och sitt land från en bestående stat. Det är just det som Republiken Somaliland ville åstadkomma med självständighetsförklaringen år 1991: att lämna unionen som man blev del av 1960. Denna process betecknar jurister med den latinska termen för utträde: secession. I praxis krävs det samtycke från den bestående statens regering för att secession ska kunna utövas rättsenligt. I demokratiteori motiveras det med majoritetsprincipen. Somalias övergångsregering samtycker dock inte till Somalilands självständighetsförklaring. Därför kan Somalilandets secession inte erkännas som rättsligt giltigt.

Men, tänker man kanske, den serbiska regeringen motsatte sig ju också Kosovos självständighet, och ändå förklarade Internationella domstolen i ett rådgivande yttrande i juli 2010 att Kosovos självständighetsförklaring var laglig. Är det ett exempel på att Europa och de forna afrikanska kolonierna fortfarande mäts med olika folkrättsliga måttstockar?

Inte riktigt. Det är nämligen en myt att Internationella domstolen godkände Kosovos självständighet. Det den däremot gjorde var att besvara en fråga som FN:s Generalförsamling ställde: strider Kosovos självständighetsförklaring mot folkrätten? Domstolen slog fast att det inte strider mot folkrätten att förklara sig självständig som stat. Däremot sade domstolen inte mycket om att självständighetsförklaring också leder till folkrättslig självständighet.

Vissa folkrättsjurister menar att ett minoritetsfolk som har utsatts för grova övergrepp har en ovillkorlig rätt till secession. Det skulle i så fall gagna Kosovos sak, men även Somalilands. Somalias diktator Siad Barre gjorde sig skyldig till omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter i Somaliland innan hans regim föll 1991. Men Internationella domstolen betonade i Kosovoyttrandet att det var kontroversiellt bland stater och folkrättsjurister huruvida denna speciella secessionsrätt alls existerade.

En hädisk tanke. Även om ett erkännande som stat skulle ge Somaliland tillgång till lån, bistånd och det diplomatiska golvet är jag inte övertygat om att allting bara blir bättre då. Somaliland klarade sig jämförelsevis bra under kolonialismen just för att det lämnades i stort sett åt sig själv när det mesta av Afrika gjordes om. Varför ska vi då tro att integrationen i det internationella systemet skulle vara så bra för Somaliland just idag?

Gregor Noll

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".