Thabo Mbeki. Foto: Scanpix

Afrikas förflutna, framtid och teknologi.

Det har blivit dags för Afrika att självt ta kontrollen över bilden av kontinenten. Det skriver Sydafrikas förre president Thabo Mbeki i senaste numret av tidskriften New African.

Mbeki retar sig på rapporteringen från Afrika i internationella medier, som han anser är fördomsfull och alldeles för negativ. Epidemier, svältkatastrofer och inbördeskrig hamnar automatiskt på löpsedlarna, medan den positiva utvecklingen hamnar i skymundan. Problemet, skriver Mbeki, är inte bara internationellt; det drabbar också inhemska, afrikanska medier eftersom de till stor del baserar sin rapportering på västerländska nyhetsbyråer. Afrika behöver kort sagt bli självförsörjande när det gäller nyheter.

Men visst finns det ljus i det afrikanska mediemörkret. Ett av dem är förstås just New African, som även om den ges ut i London helt och hållet ägs av afrikanska intressen, och har skribenter på plats i de flesta av kontinentens femtiofyra länder. Nu i november firar tidningen sitt femhundrade nummer sen starten 1966, då under namnet African Development. Och det uppmärksammas förstås med ett tjockt jubileumsnummer, där texter ur arkiven ger ett historiskt djup åt de visionära festtalen från politiska och kulturella förgrundsfigurer som exempelvis expresidenterna Mbeki och Kaunda, förre FN-chefen Kofi Annan, och nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie.

I sin ledare tar tidningens chefredaktör Baffour Ankomah upp den återkommande frågan om vad man kan kalla ”det afrikanska misslyckandet”. Vid tiden för självständigheten stod ett land som Ghana på samma ekonomiska nivå som Sydkorea. Nigeria var jämbördigt med Malaysia. Då var de flesta bedömare överens om att det var i Afrika framtiden fanns, i kraft av kontinentens resurser. Istället är idag, som alla vet, de östasiatiska länderna moderna konsumtionssamhällen på nivå med många länder i väst, medan de afrikanska har stannat kvar i fattigdomen. Varför?

Ankomah konstaterar att det har blivit allt vanligare på senare år att förklara de här skillnaderna med inhemska faktorer: kulturella förutsättningar, bristande politiskt ledarskap, korruption och konflikter. Men, skriver han, det finns en enklare förklaring – amerikanska dollar. 1958 bad Ghanas nyblivne president Kwame Nkrumah förgäves USA om ett lån på 70 miljoner dollar för att bygga ett vattenkraftverk, något som skulle påskynda landets industrialisering. Det fick han alltså inte. Men samtidigt bistod USA den lilla högerdiktaturen Taiwan med över åttio miljoner dollar samma år, utan återbetalningskrav, ett penningflöde som dessutom pågick med i stort sett samma intensitet under nära två decennier och var precis lika viktigt för örikets ekonomiska utveckling som Marshallhjälpen var för Västtysklands.

Jämförelsen med de asiatiska tigrarna är en orättvis jämförelse, med andra ord. Men av någon anledning politiskt opportun. Baffour Ankomah citerar George Orwell: ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Och den som kontrollerar nutiden kontrollerar det förflutna.” Är det något som går som en röd tråd genom det här numret av New African är det just en frustrerad känsla av att de afrikanska ländernas självständighet fortfarande väntar på att förverkligas. En av numrets äldre texter är en lång intervju från 1981 med den franske Afrikakännaren René Dumont, som på sextio- och sjuttiotalen upprepade gånger varnade för att den ensidiga fokuseringen på export bara skulle göra Afrika fattigare och mer beroende. Trettio år senare konstaterar tidningen att inte mycket har hänt: de afrikanska länderna odlar fortfarande sånt de inte äter, och äter fortfarande sånt de inte odlar. Medan ekonomerna fortsätter predika råvaruexport.

Men att odla sin egen mat är ju å andra sidan inte samma sak som utveckling. Den nigerianske datapionjären Philip Emeagwali skriver i numrets kanske mest optimistiska artikel att ekonomisk och politisk makt i grunden handlar om en sak: att kontrollera teknologin. På medeltiden, förklarar han, hörde de afrikanska vetenskapsmännen i Timbuktu till de ledande i världen. Men när europeiska sjöfarare uppfann kompassen förlorade Timbuktu sin position, och i den nya världsekonomi som växte fram blev Afrika istället en leverantör av billig slavarbetskraft. Emeagwali ser den lättanvända och flexibla digitala informationstekniken som en enorm möjlighet för de afrikanska länderna att ta sig ur den onda cirkeln, och äntligen fylla ord som demokrati och oberoende med verkligt innehåll.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".