Brev från en vänlig djungel

I sin sista intervju talade den nyligen döde Alan Sillitoe om uppväxtens proletära Nottingham som a benign jungle, en vänlig djungel. Hans vän poeten Ted Hughes växte upp med en liknande erfarenhet. Av de arga unga var det bara Alan Sillitoe som hade bättre barbariska vitsord än jag, skrev han en gång till poeten Anne Stevenson.

  Letters of Ted Hughes är en hel liten värld - drygt 750 sidor brev, foton, teckningar, noter, kommentarer och register, komplett med understrykningar, felstavningar, små egenheter och syntax i all hast. I detta parallella universum har jag nu levt ett tag. Och helt har jag inte hämtat mig efter återinträdet i atmosfären.

  Den digra samlingen utgör en bråkdel av de brev Hughes genom åren postade till familj, älskare, vänner, kolleger, förläggare och andra, det första när han var sjutton och det sista daterat oktober 1998, nio dagar innan han dog. För urval och redigering svarar Christopher Reid, redaktör på Faber & Faber, förlaget där Hughes som ung lärde känna farbroderliga heroer som T. S. Eliot, W. H. Auden och Stephen Spender.  

  Ted Hughes föddes 1930 och växte upp i Yorkshires koldistrikt. Barndomen var den lycklige vildens, hans territorium omfattade ett par kullar och fält, några dungar och en damm där han metade - många år senare skrev han Pike, Gädda, ”guld tigrerat av grönt”, en dikt med egen grupp på Facebook. Han spårade räv, snarade kanin, fångade möss i fälla och sålde de mjuka skinnen till de andra barnen i skolan. På roliga timmen läste han egna historier högt. Favoritlektyren var Shakespeare, senare Yeats, Jung, folklore och Robert Graves vars The White Goddess han fick i premium för flit. Efter skolan följde ett par år som signalist vid RAF, studier i Cambridge och diverse påhugg, bland annat på London Zoo och filmbolaget J. Arthur Rank där han läste manus. Men det var skriva han ville. Tillsammans med likasinnade startade han en unglitterär tidskrift, St. Botolphs’s Review.   

  1956 skriver en Fulbrightstipendiat hem till sin mor i Amerika. Hon är uppriven, har träffat en poet och blivit ”förfärligt kär”, han sjunger och talar med tordönsstämma, han är ett lejon, ”en vagabond som aldrig kommer att stanna”. Det kan aldrig gå väl. Den unga studentskan är Sylvia Plath. Ole Hessler berättar om det i förordet till Brev på födelsedagen, hans egen tolkning av Ted Hughes Birthday Letters.   

  Ted och Sylvia blev ett par. Transatlantiska förbindelser har alltid utövat en oemotståndlig lockelse på britterna. Sju år var de gifta, ett drama som retroaktivt kom att anta mytiska dimensioner. Det började när det slutade - förutsättningen för århundradets kärlekssaga var dess upplösning. 1963 begick Sylvia självmord. Hon tejpade igen dörren till rummet med de två små sovande barnen, Frieda och Nicholas, och vred på gasen. Ted hade förälskat sig i Assia Wevill. Sex år senare tog även hon livet av sig, och parets lilla dotter, Shura.

  Hur mycket kan en människa bära? Förutom sin sorg och skuld. Han var under belägring, fick klä skott för det som hänt. Det var en blymantlad tid. ”Han ville sjunga om henne/Han ville sjunga mycket rent/Men någon hade parkerat en stridsvagn på hans röst”, skriver Hughes i Crow från 1970. Samma år träffade han Carol Orchard. Med henne delade han resten av sitt liv.

  Hur mycket kan en människa bära? Kanske har det att göra med vad som bär en människa, i Ted Hughes fall en ursinnig tillhörighet, en bävande delaktighet. Hans poetiska praktik är en besvärjelse av det obönhörliga, en åkallan av andarna, ett slags schamanism, en totemism som får mig att tänka på indianerna kring flodmynningarna på Amerikas norra Stillahavskust vars kvinnor sa att deras män en gång tog bävrarna till hustrur.

  Djuren fanns där från första barndomen, och senare i hans poesi som så till synes obehindrat tar sig över artbarriärerna, The Hawk in the Rain, Lupercal, Crow, Wolfwatching, hök, kråka, varg. Livet ut var han passionerad fiskare, inget annat än fiske kunde ersätta skrivandet. Han jagade alltid den perfekta platsen att skriva på. Goda platser var hotell, ett hörn hemma hos vänner, ett litet loft på Court Green, hans och Sylvias hus i Devon, men aldrig i närheten av en fors där laxen stod och väntade i höljorna.

  Orden var hans bestämmelse. I detta mötte han Sylvia. ”Och vi gjorde bara/vad poesin sa åt oss att göra”, skriver han i Birthday Letters. Han blev sin egen, liknade ingen. När generationskamraterna var upptagna med samtid och psykologisk realism trängde Hughes djupare i historien och det kollektivt undermedvetna. Han betraktade sin vardag genom ett raster av myt och arketyp, i hans dikt gled det förflutnas skuggor ljudlöst förbi på bottnen.

  I slutet av femtiotalet bodde de i Amerika, undervisade, korsade kontinenten i bil och sålde dikter som resande i kortvaror. Tillbaka i England flyttade de in i en lägenhet nära Primrose Hill i London. Sylvia skrev på The Bell Jar, Glaskupan. De lämnade London för ett enklare liv på en gammal prästgård i Devon. Båda arbetade intensivt, turades om med barnen och skrev i skift. Det är Gud som skriver, ropade hon. Säg inte så, det betyder otur, ropade han. Deras vardag var full av omen och järtecken, totem och andar, tidvis nervig och febrig. De läste i korten, ställde sina horoskop. Folk kom och hälsade på, bland dem den kanadensiske poeten David Wevill och hans hustru Assia. Teds och Assias förälskelse slog ner som en meteorit, drabbade dem alla ögonblickligt och ohjälpligt. Ted och Sylvia bröt upp och återvände till London, var och en för sig.

  Om detta, och åren som följde, kan man läsa i Letters of Ted Hughes, sånt han inte berörde offentligt, aldrig skrev eller talade om, inte förrän långt senare. Andra skrev och talade desto mer. Levnadstecknare och litteraturälskare uppträdde i svärmar, lämnade honom aldrig i fred. De hade alla en förklaring, en åsikt. Breven vittnar om situationen.

  Hughes ber vännen Al Alvarez att inte kolportera Sylvias olycka i tidningen The Observer. För dig är hon ett studieobjekt, förr oss luften vi andas. Har du ett ögonblick tänkt på hennes barn, undrar Hughes, hur ska de kunna bevara henne som sin vakande ängel och småningom skapa sig sin egen bild av en levande mor?

  I spåren på Sylvias postuma berömmelse florerar rykten, fantasier, hypoteser och slutsatser av dem som tror sig veta. Inte heller de välvilliga lyckas göra det svårgripbara i skeendet rättvisa. Hughes tvingas se hur andra uppfinner hans liv, det han känt, sagt och gjort.  

  I brev till poeten Anne Stevenson säger han apropå kulten kring Sylvia: vi är fast i det förflutna, du kan ju föreställa dig hur det har varit för min hustru Carol att se sitt hem sedan sexton år, det hus där Sylvia levde i fjorton månader, förvandlas till ett mausoleum av Plaths tillbedjare.

  Kulten tog sig bisarra utryck. Sylvias gifta namn på gravstenen i granit från Dartmoor pillades bort, ringen av rundslipade stenar från Devons stränder försvann, täcket av vita snäckor likaså.

  I en insändare till The Guardian ser sig Concearned Citizens föranlåtna att klaga på skötsel och skyltning. En av undertecknarna är Joseph Brodsky. Hughes genmäler i brev till redaktören att en grav är att betrakta som en helig plats och inte en turistattraktion.

  Men här finns också brev av en annan sort, brev till förtrogna, As ever, Ted, brev till vänner, Keep well, Ted, brev till barnen, Love, Daddy, brev som minns, brev som hoppas, brev som längtar, brev som är små skisser ur vardagen, en fisketur med sonen Nicholas, kalvningen en efternatt i ströet med hustrun Carol - i många år hade de kor.   

  I brev till dottern Frieda förmedlar Hughes tips från T. S. Eliot om hur man blir poet. Träna, läs högt för dig själv, egna och andras dikter, också på främmande språk, du behöver inte förstå, lyssna till kadenser och sekvenser, utbilda örat.

  Själv var han oavbrutet och med tanke på omständigheterna mirakulöst produktiv, gav ut barnböcker, antologier, översättningar och diktsamlingar som Gaudete, Moortown och Cave Birds. 1985 fick Hughes en förfrågan om att bli Poet Laureate, hovpoet, drottningens egen bard med uppgift att författa oden för solenna och högtidliga tillfällen. Till mångas bestörtning accepterade han med glädje. Särskilt förtjust tror jag han var i drottningmodern. I en dikt på hennes 85-årsdag gör han lejonet till Queen Mums totem. Hennes flicknamn var Bowes-Lyon, hon var född i Lejonets tecken, liknade ett lejon och det var under lejonet som riksvapen de brittiska öarna förenats som en familj, en idé som kollapsat med andra världskriget och vars enda överlevande och heliga symbol hon var. Hughes var övertygad om att inget annat än monarkin kunde hålla ihop nationen. Opportun var han inte. På ett foto från Balmoral står drottningmodern och diktaren tillsammans i en skogsbacke. De kunde vara mor och son i ett familjealbum.

  1998 kom Birthday Letters. Till sist tog Ted Hughes bladet från munnen. Han hade inget val, skriver han till vännen Seamus Heaney, med tanke på sin belägenhet - han led av cancer – och med tanke på den mystiska roll Sylvia spelat i hans liv, deras postuma äktenskap. Genom åren hade han skrivit till henne. Breven hade blivit ett sätt att talas vid. Nästan som en illegal transaktion mellan oss, anförtror han Heaney.

  Här finns en hjärtskärande dikt om påskliljorna de sålde om våren för sju pence knippan. ”Var vi så fattiga?” Han frammanar bilden av Sylvia som knipsar av stjälkarna och påskliljorna som varje april kommer tillbaka för att glömma henne. ”Men någonstans minns din sax. Varhelst den nu är/Här någonstans, med vitt öppna skänklar/april efter april/medan den sjunker allt djupare/genom mullen – ett ankare, ett kors av rost”.

Jan Norming

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".