Botswana - en solskenshistoria?

Pernilla Ståhl: Botswana. Jag landar på en modern, nybyggd flygplats, kör på nyasfalterade flerfiliga vägar, bilparken är betydligt bättre än den svenska, kör förbi shopping malls där en välmående medelklass köper  kläder från Kina, dricker smoothies och käkar burgare. En gnutta Dubai och lite amerikansk förstad. Men renare luft, och färre människor. Här finns inga stora slumområden,  i alla fall inte här i Gaberone, Botswanas huvudstad.

Ja, Botswana sägs ofta vara Afrikas solskenshistoria, ett mirakel. Trots att bara 0,4 procent av marken är odlingsbar i landet har Botswana lyckats ekonomiskt. När landet blev självständigt, det var ett brittiskt protektorat fram tills 1966,  var Botswana ett av de tio fattigaste länderna i  Afrika med en BNP per capita på 70 dollar. Nu är siffran knappt 7000 dollar per person och år.  Nära 90 procent av alla barn går i grundskola, 95 procent av befolkningen har tillgång till rent vatten. En majoritet av hiv-positiva får gratis bromsmediciner av staten. Landet är en demokrati och har varit det sedan 1966.

Unity Dow:

I was born in pre indepedence Botswana, and grew up the first years in really the poor Botswana, and it was not until later, in the 1970´s that things began to change, high education became free. So the Botswana I grew up in is totally different from the Botswana my kids grow up in.

Pernilla Ståhl:

Unity Dow är advokat, aktivist och författare.  Mellan 1998 och 2008 var hon den första kvinnliga domaren i Botswanas högsta domstol och nu driver hon en egen advokatbyrå. Jag träffar henne i hennes hus i byn Odi, en bit utanför Gaberone. Hon växte upp i ett Botswana som var väldigt annorlunda än det är i idag.  Mina barn växer upp i ett helt annat land än jag gjorde, säger hon.  

Nu tar många välståndet för givet, säger Unity Dow, min mamma ringer från sin mobiltelefon och klagar på att det är för lång kö till kliniken där hon får gratis diabetesmedicin, men hur många kvinnor i Afrika har en mobiltelefon eller tillgång till rent vatten?

Men vad är förklaringen till Botswanas framgång? Stavas den diamanter, gott ledarskap eller vad är det som gör Botswana lyckats där så många andra länder i regionen misslyckats?

Unity Dow:

I explain part of the success of Botswana that institutions, traditional institutions were more or less intact.

Pernilla Ståhl:

En viktig förklaring, menar advokaten och författaren Unity Dow, är att Botswana kunde behålla delar av sina traditionella insititutioner och sedan bygga vidare på dem, landets förste president Seretse Khama, som valdes 1966, var också arvtagare till makten i ett av landets kungadömen.

Jag lämnar Odi och åker  tillbaks till Gaberone, för att prata med Spencer Mogapi.  journalist och vice chefredaktör på Sunday Standard, en oberoende dagstidning som startade för sex år sedan.  

Spencer Mogapi,

In many ways it is a right description to say Botswana is the miracle of Africa, when you look at Africa in general, and you compare the situation in Botswana with the blander that has been Africa across, I mean across, across there is Zimbabwe, not so long ago there was a war across in Angola, there was Mocambique, and not so long ago there was the racist regime in South Africa, the same applied to Namibia, so Botswana was like an island surrounded by all these evil regimes or those corrupt regimes, and from early on Botswana had a very good crop of leaders, especially the founding fathers  led by Sereste Khama, who had a vision.

Pernilla Ståhl:

Ja, på många sätt är det en korrekt beskrivning, Botswana som ett mirakel, om vi ser på Afrika i stort , runt omkring oss har vi Zimbabwe, tills för inte så länge sedan var det krig i Angola, liksom i Mocambique, vi hade den rasistiska regimen i Sydafrika, Botswana var länge som en ö omgärdad av onda och korrupta regimer. Från starten 1966 hade Botswana ett väldigt bra ledarskap.  

Spencer Mogapi pekar på att Botswana i många avseenden är unikt, och han är kritisk till att landet framförs som en modell som andra afrikanska länder lätt skulle kunna ta efter.

Spencer Mogapi:

I sometimes feel that countries of the West are unfair to other African countries, because you will never be able to replicate the Botswana situation to Zimbabwe for example, a country which had to fight for its own liberation, you will never be able to replicate the Botswana example to Angola, to Mocambique, or not even to South Africa, because Botswana was an exception, we have never had to fight for our own independence, in fact nobody never wanted to rule Botswana from the beginning, because it was this arid semi dry place that had no value to anybody until diamonds were found immediately after independence.

To say that this particular success story can be replicated anywhere else in Africa is a total dream, it will never happen because the conditions have never been the same. We have had totally different conditions from the beginning.

Pernilla Ståhl:

Väst är, säger Spencer Mogapi,  orättvisa mot andra afrikanska länder när man tycker att de borde använda sig av Botswana-modellen. Man kan inte säga att ett land som Zimbabwe skulle kunna bli som Botswana, Zimbabwe var tvunget att kriga för sin självständighet, och man kan inte heller kopiera Botswana-modellen i Angola, Mocambique eller Sydafrika. Vi behövde aldrig slåss för vår befrielse, det var faktiskt ingen som ville styra över Botswana, det här ofruktbara ökenlandskapet hade inget värde för någon, förrän man hittade diamanter direkt efter självständigheten. Vi har haft helt andra förutsättningar från början än många andra afrikanska länder, säger Spencer Mogapi, som också menar att eftersom väst alltid pratar om Botswana som någonting fantastiskt, ger det carte blanche åt politikerna att strunta i göra något åt de problem som faktiskt finns i landet.

Spencer Mogapi:

Botswana is a well developed country in comparative terms to other African nations, but there is a lot of disparities in this nation, we have really wealthy people, a very small fraction and many of those live in the cities, and then we have a majority, especially in the westerns side of the country across the Kalahari where we have really really terrible poverty and these are the stories that the West never wants to talk about. They always talk about economic development, they always talk about peace and tranquillity, they always talk about regular elections, they never want to ask why has it been that for 44 years Botswana has been led by only one political party.

Pernilla Ståhl: And why is that?

Spencer Mogapi: That is the miracle (skratt)

That is one of the miracles that people also should be talking about..

Pernilla Ståhl:

Botswana är jämfört med andra afrikanska länder ett väl utvecklat land, men det finns stora skillnader i vårt land, här finns en liten klick väldigt rika och de lever i städerna, och sedan har vi många fattiga, framför allt i de västliga delarna , i Kalahari, vi har den förtryckta ursprungsbefolkningen San-folket, men det här är något väst inte vill tala om. De pratar alltid om ekonomisk utveckling, de pratar alltid om fred och lugn, de pratar alltid om att vi har regelbundna val, men de vill aldrig fråga hur det kan komma sig att Botswana under 44 år varit styrt av ett och samma politiskt parti. Och det, att samma parti styrt under 44 år, är, säger Spencer Mogapi och skrattar, kanske ett av miraklen som man skulle prata om.

Spencer Mogapi:

We are led by a very wealthy political party which is in power and we have very weak and terribly poor fragmented opposition parties that have basically no hope of ever taking power at any given time in the future. In Botswana there is no state funding of political parties and the structure of this country´s economy is that it is dominated by government and the people that donate money always want to be associated with the ruling party. They are aware there is where they will get procurement jobs, they will always get tender, they will always get contracts, big contracts from the state, so people, businesses do not want to donate money to opposition parties, because they have nothing to gain from opposition as far as financial kick-back and the like.

Pernilla Ståhl:

Landet styrs av ett väldigt rikt parti och vi har en mycket svag och fragmentariserad opposition, som inte har någon möjlighet att komma till makten. I Botswana finns inget offentligt stöd till partier, och vi har en ekonomi som domineras av staten, de som donerar pengar till politiker vill bli associerade med det styrande partiet eftersom de vet att det är det partiet som kan se till att de får anbud och kontrakt. Företag vill inte ge pengar till oppositionen eftersom de vet att de inte har något att tjäna på det, säger Spencer Mogapi på Sunday Standard, en av många oberoende tidningar i Botswana som kritiskt granskar politikerna.

Spencer Mogapi:

Traditionally Botswana has a very robust press, but under the current president there has been a lot of disquiet, He has basically never hidden his disdain for the private sector media. He doesn’t like the private media. He tolerates it only when it suits him.…We have had a tradition of subtle intolerance inside the government and it persists and it grows. And we are saying, of course the diamonds have given this country wealth but that has tended to conceal other issues.

Pernilla Ståhl:

Traditionellt har Botswana haft en väldigt fri press, men nu är vi lite oroliga. Presidenten har aldrig dolt sitt förakt för de privata medierna, och inom regeringen har det länge funnits en subtil intolerans, and det är något vi ser förvärras. Så, visst, diamanterna har gett det här landet välstånd,  men välståndet har också dolt problem och konflikter i vårt samhälle, säger Spencer Mogapi, Och nu, avslutar han , och jag bär med mig hans ord när jag kör genom staden, förbi kinesiska vägarbetare, kinesiske byggprojekt och till den kinesiskbyggda flygplatsen, nu, säger Spencer Mogapi jäser missnöjet i landet mot det kinesiska inflytandet.

Spencer Mogapi:

The Chinese in this country have taken over the construction sector, literally, and there is a ground swell of hatred now, resentment among the Batswana against the Chinese