Rapport från Vitryssland

I december var det val i Vitryssland eller Belarus som landet också kallas. I Vitryssland valdes Aljaksandr Lukasjenka till president 1994, men därefter manipulerade han den vitryska konstitutionen, tystade oppositionen och etablerade sig som diktator. Vitryssland har ett mycket strategiskt läge som ett slags buffert mellan EU och Ryssland, och frågan om hur Vitryssland bäst ska hanteras har  diskuterats flitigt i EU, där man efter mycket debatt år 2006 införde sanktioner mot Lukasjenka och flera andra vitryska ledare. Men – två år senare upphävdes sanktionerna, med syftet att uppmuntra en utveckling mot demokrati. Vitryssland fick lån från Internationella Valutafonden och löfte om mer pengar ifall presidentvalet blev mer demokratiskt än tidigare - vilket allt nu tyder på att det inte blev. Isabel Somerfeld är samordnare för Info Belarus som arbetar för att öka intresset för Vitryssland, och sprida information om den vitryska demokratirörelsens arbete. Hon ska vittna om sina upplevelser, under valnatten i december.

Efter 1,5 timme med direktflyg från Stockholm landar jag i Minsk. Huvudstaden i Europas sista diktatur, Vitryssland. Det här är min femte resa till landet, även denna gång för att träffa ungdomar inom demokratirörelsen. De förbereder sig inför ännu ett riggat presidentval. För första gången finns 10 presidentkandidater att välja bland. Men detta val handlar inte om att välja. Alla vet att president Lukasjenka kommer sitta kvar vid makten och fokus ligger därför på demonstrationen som planeras på Självständighetstorget i Minsk under valdagen den 19 december.

Lukasjenka har under sina 16 år i makten byggt upp ett samhälle där oliktänkande förtrycks och skräms till tystnad. Något som jag också tydligt får uppleva under resans gång. Till exempel träffar jag Pavel. Han berättar om sitt liv som jazzmusiker, inte helt lätt i ett land där jazz- och rockmusik anses vara frihetens musik, som regimen självfallet inte vill stödja. Han berättar att han tröttnat på hur folk behandlas i landet. Därför har han skrivit en regimkritisk artikel som ett par dagar före valdagen publicerats av oberoende media. I artikeln uppmanar han folk att komma till demonstrationen under valdagen och meddelar att han själv kommer att spela på torget. Efter att artikeln publicerats får Pavel ett samtal från en journalist, som berättar att hans musik har svartlistats och får inte spelas på TV eller radio.

Strax innan demonstranter börjar synas på stans gator, försöker jag följa utvecklingen på internet. Inte en enda av de oberoende mediabyråernas hemsidor fungerar. Inte ens Facebook eller G-mail går att nå. Regimen har total kontroll över informationsflödet och det är knappast en tillfällighet att alla dessa hemsidor slutat fungera under valdagen.

På Självständighetstorget samlas drygt 50.000 människor för att protestera mot valfusket. Rykten florerar om presidentkandidaten Njaklajeu, och det visar sig att han strax före demonstrationen har slagits medvetslös av polis och KGB utanför sitt kontor. På torget syns ett flertal av presidentkandidaterna, bland tusentals ungdomar och även äldre som tagit sig ut för att göra sina röster hörda. Bland demonstranterna finns även civilklädda poliser och KGB-agenter.

Jag ser plötsligt att ett flertal militärbussar parkeras vid torget. Tillsammans med mina kolleger går jag in på Hotell Minsk. Det tar bara några sekunder innan kravallpolis omringar demonstranterna och blockerar ingången till hotellet. En ung man lyckas ta sig in strax efter oss. Hans skalle är nästan krossad av polisernas batongslag och blodet forsar ned för hans ansikte. De närmsta timmarna står jag i chocktillstånd och blickar ut över torget. Bredvid mig står journalister, diplomater och internationella valobservatörer som bevittnar kravallpolisens brutalitet. Efter ett flertal batongslag mot huvudet faller en äldre man ihop framför oss. Fem poliser sparkar på honom när han ligger ned. Några timmar senare står gatorna tomma. Först då vågar vi ge oss ut i den tysta staden. Jag kan inte släppa frågan som ekar i mitt huvud; vad tänkte poliserna på när de slog och sparkade sina egna försvarslösa landsmän - som var beväpnade endast med slagord?

Morgonen därpå är staden fortfarande knäpptyst. Hundratals misshandlade demonstranter och journalister sitter fängslade. Det blev aldrig någon spelning för Pavel. Kvällen före demonstrationen fick han dessutom motta ett telefonsamtal från KGB. ”Du får se till att vara tyst, annars kommer vi att tysta dig,” sade mannen på andra sidan luren. Han och hans familj är rädda att något ska hända, de får mitt telefonnummer, men jag är ganska maktlös. Hittills har Vitryssland varit ett bortglömt land i Sverige. Nu när journalister och presidentkandidater riskerar att dömas till 15 års fängelse för att ha uppmanat folk att stå upp för sina rättigheter, behövs omvärldens stöd mer än någonsin. De må vara tystade, men vi är fria att tala för dem.

Hundratals vitryssar fick spendera julen och inräkningen av det nya året bakom lås och bom. Ett par veckor har gått sedan valdagen och regimen fortsätter sin bärsärkargång. Fortfarande genomsöks hemmen till journalister och människorättsarbetare av KGB. Ett flertal advokater som arbetar i demonstranternas försvar har nu blivit av med sin advokatlicens, samt hotats med fängelsestraff för sitt arbete. Detta sker mitt i Europa. Från Stockholm är det närmare till diktaturens huvudstad Minsk, än till Kiruna.

 Isabel Sommerfeld, samordnare för info belarus.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista