Folkmord i Afrika

På den pågående Hitlerutställningen på det tyska, historiska museet i Berlin, finns det en anteckningsbok som på 40-talet tillhörde en elev i en tysk högstadieklass. Det är en prydlig anteckningsbok, fylld med fina teckningar som illustrerar det läraren sagt. På ett uppslag har eleven ritat flaggor – Storbritannien, Frankrike, Italien - och under skrivit hur många miljoner invånare de hade i sina respektive kolonier. Efter Tysklands flagga: ett stort frågetecken. Tredje rikets fantasi om världsherravälde var en kolonial fantasi och enligt en ny bok var den inte tagen ur luften utan ur historien. Björn Kumm har läst David Olusogas och Casper Erichsens bok “The Kaisers’ Holocaust.

Det är nog inte många som vet att det en gång fanns början till ett tyskt kolonialt imperium i Afrika. Först efter Tysklands enande 1871 beslöt järnkansler Bismarck att också Tyska riket skulle ge sig in i den europeiska kapplöpningen om Afrika. Fyra tyska kolonier uppstod: Togo, Kamerun, Tanganyika och Sydvästafrika, dagens Namibia, den enda stat i världen som är uppkallad efter en öken.

Experimentet varade inte länge. Under första världskriget övertogs de tyska kolonierna av Storbritannien, Frankrike och Sydafrika som fick uppdraget att förvalta dem under mandat från Nationernas förbund. Vid Versailleskonferensen 1919 uppenbarades vad som hade hänt i Tysklands sydvästafrikanska koloni. Där hade tyska Schutztruppen bedrivit en formlig utrotningspolitik mot de afrikanska folken herero och nama. Hereros tvingades ut i öknen efter att den tyske befälhavaren Lothar von Trotha utfärdat ett Vernichtungsbefehl – bokstavligen en order att förinta hela befolkningen. Överlevande fångar, män, kvinnor, barn och åldringar sattes att bygga järnväg. Tiotusentals svalt ihjäl. Tyska invandrare övertog afrikanernas marker och boskap.

Två forskare, nigerianske David Olusoga och danske Casper Erichsen, hävdar att det i dag nästan bortglömda folkmordet i Sydvästafrika tjänade som modell när Nazityskland 1941 under Operation Barbarossa gick in Sovjetunionen och inledde massmord, inte bara på judar utan mycket medvetet på hela den slaviska befolkningen som definierades som Untermenschen, så som man beskrivit sina afrikanska motståndare i Sydvästafrika med hjälp av rasistisk pseudovetenskaplig ideologi.

Till Sydvästafrika hade så länge det var tyskt en mängd rasforskare flockats. De grävde upp afrikanska gravar i sin jakt på intressanta skallformer och fick ännu fler huvudskallar att undersöka, när gigantiska begravningsplatser spred sig runt de fångläger där afrikaner bokstavligen arbetade ihjäl sig. En forskare, Eugen Fischer, intresserade sig särskilt för den betänkliga rasblandning som ofrånkomligen uppstått när tyska bosättare fått barn med afrikanska kvinnor.  Fischer disputerade på en avhandling om en folkgrupp som än i dag kallar sig "bastarderna", Bastervolk i den lilla staden Rehoboth i Sydvästafrika och han framhöll hur skadligt det var att den tyska rasen påverkades av underlägsna raselement. Ett kvartssekel senare var Fischer ledande bakom Nazitysklands raslagstiftning som riktade sig mot samma sorts påstått skadliga element inom Tyskland självt: judar, romer, och barn till tyska kvinnor och franska ockupationssoldater som till stor del hade rekryterats från Senegal i Afrika.

1935 infördes Nazitysklands så kallade Nürnberglagar som förbjöd sexuell beblandning mellan renrasiga tyskar och judar, romer och blandrasiga som också fråntogs tyskt medborgarskap. De tyska barnen till afrikanska soldater steriliserades. Det hade, sade förre guvernören i Sydvästafrika, Oskar Hintrager, varit en nyttig erfarenhet för det tyska folket att ha haft kolonier och där fått se riskerna med rasblandning på nära håll.

I sin bok beskriver Olusoga och Erichsen Adolf Hitlers upprymdhet ombord på pansartåget Amerika i juli 1941 när hans Generalplan Ost började genomföras. Det skulle, menade Hitler, bli som när Vilda västern i USA erövrades. Ett område, som om det inte var folktomt snart skulle bli det, skulle uppodlas och civiliseras av den överlägsna tyska rasen. En av dem som skulle få ansvaret var Hermann Göring vars far ett halvsekel tidigare varit guvernör just i Sydvästafrika och gjort de första ansatserna att underkuva dess afrikanska befolkning. I det i dag självständiga Namibias huvudstad Windhoek fanns åtminstone tidigare en Göringstrasse. En annan rest av den tyska kolonialtiden var de bruna skjortor som bars av tyska Schutztruppen, de förband som sattes in mot de afrikanska folken. När Tyskland förlorat sina kolonier, återstod ett stort överskottslager brunskjortor som köptes billigt av nazisterna och blev SS-truppernas uniform.

Efter första världskriget fördömdes Tyska rikets övergrepp i Sydvästafrika. De sågs verkligen som just den tyske Kaiserns folkutrotningsprojekt, en tidig Holocaust. Men när Hermann Göring och andra krigsförbrytare ställdes inför rätta efter andra världskriget, var minnet av von Trothas tidiga Vernichtungsbefehl i Sydvästafrika som bortblåst. Segrarna i andra världskriget var ju själva kolonialmakter men såg sig gärna som upplysta och goda. De utrotade inte sina undersåtar. De ansåg sig civilisera dem. Att den nazistiska utrotningspolitiken mot judar, romer, slaver och alla andra Untermenschen hade rötter i Tysklands afrikanska erfarenhet ville man helst glömma bort, likaså att den var en extrem men logisk följd av västerlandets koloniala projekt som i århundraden ställt vita bosättare mot en redan existerande inhemsk befolkning som man helst velat avhysa eller i varje fall reducera till föga mer än en arbetskraftsreserv.

 Björn Kumm

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".