Hitlers och Stalins folkmord

Det var med regelrätta gatustrider som de tyska nazisterna blev ett parti med inflytande, i 30-talets Tyskland. Med knogjärn, piskor och batonger gick man till angrepp mot unga kommunister och socialdemokrater; på det sättet tog man både makten över gatorna och lockade till sig våldsromantiska medborgare ur de högre klasserna. Trots att det var ur ett sådant besinningslöst våld som den nazistiska rörelsen formerade sig och sedan också utövade sin makt, är det en annan historia som framförallts förts fram om tredje riket: historien om ett välplanerat massmord som inte kunde ha genomförts utan en omfattande logistik. Tittar man på en karta över järnvägsnätet i 1940-talets Tyskland, så leder alla spår till Auschwitz. När vi idag uppmärksammar minnesdagen över Förintelsens offer så är det en minnesdag som i många andra länder döpts efter den främsta symbolen för det rationella dödandet: Auschwitz. Kenneth Hermele har läst den amerikanske historikern Timothy Snyders nya bok, där han vill bredda den historiesynen.

Ingen siffra från andra världskriget är så känd som 6 miljoner mördade judar, inget namn så laddat som Auschwitz, den plats där Förintelsen ägde rum. Men det är en dubbel felsyn säger Timothy Snyder i sin utmattande genomgång av dödandet i gränslandet mellan Hitlers och Stalins välden, där 14 miljoner människor avsiktligt mördades, från Stalins kampanj mot ukrainska bönder och hans Stora terroraktion under 1930-talet, via Hitlers mördande av polacker och sovjetiska krigsfångar till det systematiska mördandet av judar, först i masskjutningar i det då ockuperade Ukraina, Vitryssland och Litauen, senare i dödsfabriker som Treblinka.

Risken med det symbolladdade Auschwitz är att det leder tankarna till Förintelsen som en modern, välorganiserad mordfabrik byggd på löpande bandprincipen. Det har lett forskare som Zygmunt Bauman och Hanna Arendt att tala om Auschwitz som den logiska slutstationen för en modern och totalitär samtid, Auschwitz som sinnebilden för det industriella dödandet.

Det är inte Snyders bild, han vill i stället få oss att se mördandet i dess sammanhang, den plats där mördandet ägde rum påverkade det som skedde, hur det skedde, när det skedde. Så är det vanligt att påpeka att massdödandet av judar bara kunde ske tack vare ukrainska medhjälpare, ofta beskrivna som till och med mer blodtörstiga än nazisterna; Snyder visar hur medlöperi är en handling där människor anpassar sig till den för tillfället existerande makten: i blodslandet härskade först Stalin, sedan Hitler och sedan Stalin igen, att överleva i den kanonaden fordrade att man bytte fot, att man ville byta fot. Likaså kan Snyder visa att det är en myt att tyska armén Wehrmacht inte deltog i den slutgiltiga lösningen och att det bara var SS och specialkommandon som stod för mördandet: mördandet hade inte kunnat genomföras utan aktivt stöd från armén med män, fordon och utrustning.

Snyder vill inte jämföra eller väga Hitler mot Stalin, fråga vem som var värst utan pekar på sambanden, från det att Stalin förbjöd tyska kommunister att gå samman med socialdemokraterna vilket gav Hitler segern i Tyskland, till Röda arméns på stället marsch i krigets slutskede så att den polska motståndsrörelsens uppror i Warszawa kunde krossas av nazisterna: lika litet som Hitler ville Stalin se någon stark polsk nationell kraft.

Snyder tar i förbigående upp en av de mer kontroversiella frågorna om andra världskriget. Hitler har beskrivits som så förblindad av judehat att mördandet försvagade nazisternas möjligheter att vinna kriget, det ledde till att man satte av tåg och människor för att döda judar när man hade behövt allt för att försvara sig mot de framgångsrika sovjetiska trupperna i Öst och de allierade i Väst.

För Snyder råder det inget tvivel om att ekonomisk rationalitet inte kan förklara händelserna i blodslandet, judarna skulle utrotas förr eller senare, men hur och när nazisterna valde att genomföra sin slutgiltiga lösning påverkades ändå av andra faktorer än judehat. I inledningen av Hitlers kampanj mot Sovjet skulle judar fortast möjligt undanröjas med ett nackskott och en massgrav så att plats kunde beredas för tyska nybyggare. Men när offensiven körde fast, blev produktionen viktigare och judar skulle då arbeta sig själva till döds. Den mordiska impulsen var konstant men tog sig olika uttryck.

Snyders bok är full av siffror, fruktansvärda och fruktansvärt exakta, ingen avrundning till runda miljoner döda: i Babij Jar mördades 33 761 judar, i Stalins stora terror på 30-talet mördades 681 692. Exaktheten beror inte bara på att mördarna förde bok, utan Snyder tror att just de siffror som sticker ut ur de anonyma miljontalen kan få oss att fundera över de människor som finns där bakom. Den sista siffran i de 780 863 som mördades i Treblinka kan vara Ruth Dorfmann som grät tillsammans med den man som klippte av henne håret innan hon gasades ihjäl.

Kenneth Hermele

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".