Biografi över Simon Wiesenthal

Bakom de fruktansvärda siffrorna från Förintelsen hittar man människa på människa. Vi ska återkalla minnet också av en av dem som överlevde förintelsen och vigde återstoden av sitt liv åt att samla vittnesmål kring vad som egentligen hände under krigsåren i Tyskland. Margareta Flygt har läst biografin över Simon Wiesenthal; och inslaget om den boken är en återutsändning från november förra året.

Simon Wiesenthal, kallad den frilansande nazijägaren, föddes 1908 i Buczacz, som idag ligger i Ukraina. Han gifte sig med Cyla Mueller och jobbade som arkitekt i Lviv. Men 1939 förändrades allt. Under pogromerna mördades hans styvfar och hans bror och Wiesenthal själv förlorade sitt arbete. 1941 sattes han i ett arbetsläger av nazisterna. Hans blonda fru kunde fly och gömde sig som förklädd ariska i Rhenlandet. Mirakulöst nog överlevde Wiesenthal flera läger. Han befriades av amerikanska soldater ur lägret Mauthausen nära Linz 1945. Att han klarat sig berodde på några anständiga tyskar, påpekade han ofta. Simon Wiesenthal och hans Cyla återförenades och levde ihop resten av livet.

När jag läser hans berättelse blandas årtalen med min familjs historia. 1933 förlorade min morfar sitt jobb som politisk ledarskribent. Hans systers pojke, en begåvad matematiker med schizofreni, skickades till just Mauthausen. Han kom hem i ett litet paket, som några gram aska. I ett medföljande brev stod att sonen tyvärr dött i lunginflammation. Han mördades i eutanasiprogrammet – generalrepetitionen före mass-gasningen av judar. Jag undrar om de någonsin träffades, Simon Wiesenthal och Robert Albert. Jag önskar att någon hade letat rätt på hans bödel.

Biografin är en tjock bok på närmare 600 sidor, full av detaljer, personer och händelser, allt väl belagt. Jag inser snart, att mycket av kunskapen jag har om förintelsen bara når krigsslutet. Men här är en bok som beskriver vardagen efteråt, hur koncentrationslägersfångarna bodde i ”Displaced People-läger”, hela bostadsområden evakuerades för att de före detta fångarna skulle ha någonstans att bo. Hur svårt var det inte att börja om? Många gånger delade två familjer ett enda rum, maten var knapp och omständigheterna gräsliga.

Efterkrigsskildringen påminner om Orson Welles film ”Tredje mannen”. Alla hade något att dölja, städerna dominerades av svarthandel, intriger och politiska spel. Att det fanns ett allmänt intresse av att hitta de skyldiga, var ingen självklarhet.

Simon Wiesenthal började nästan omedelbart att kartlägga vittnesmål och öppnade ett kontor i just Linz, där föräldrarna till Adolf Eichmann haft en elaffär. Han arbetade också åt den österrikiska judiska centralkommittén, för Mossad, den israeliska underrättelsetjänsten, och CIA. Adolf Eichmann hade flytt, men Wiesenthal gav inte upp. Han fortsatte sin jakt i årtionden. Han ville aldrig ha hämnd – utan rättvisa.

Men det politiska minnet är kort. Kalla kriget stod snart som huvudpunkt på dagordningen och intresset för att hitta bödlarna svalnade avsevärt på bägge sidor järnridån. I Tyskland och Österrike inledde polisen 250 000 förundersökningar mot naziförbrytare, men bara 10 procent ledde till åtal. Och av dem dömdes endast hälften. Flertalet av dessa benådades eller fick sina straff förkortade. Enmansföretaget Simon Wiesenthal lyckades betydligt bättre.

Han hade rätt när han sa: ”Nazisterna förlorade kriget, men vi förlorade efterkrigstiden.”

600 000 österrikare hade varit medlemmar i NSDAP och andelen österrikiska krigsförbrytare och ansvariga för förintelsen var högre än i resten av tredje riket. Wiesenthal hade bosatt sig mitt i getingboet.

Han samlade alla anonyma hatbrev i en pärm med bokstaven M. M för ”Meschugge”, knäppgökar. Ett brev är adresserat till ”Judesvinet, Österrike”. När han frågade hur posten visste att brevet var just till honom, svarade de med, att det visste de bara.

När Eichmann blev gripen och förd till Israel 1960, förändrades Simon Wiesenthals liv. Han blev en världskändis.

Efter att ha jagat nazister, började Wiesenthal även söka upp judiska kollaboratörer – ironiskt nog med mycket större framgång, eftersom myndigheterna då var mer hjälpsamma. De dömdes aldrig mer än moraliskt av det judiska rådet.

Wiesenthal engagerade sig även för sintis och romers upprättelse. Han hittade polisen som arresterat Anne Frank, vilket desarmerade anklagelserna att hennes dagbok skulle vara en bluff. Mannen jobbade då vid Wiens polis, blev suspenderad men återanställdes efter stormen lagt sig. Ordningen var återställd, som i många andra fall.

Det är stundtals deprimerande läsning, denna tunga kamp och all flathet, rasism och antisemitism som kunde fortsätta efter 1945.

Tom Selev har skrivit ett enastående porträtt av en av förra århundradets mest moraliska människor. Det är gripande och upplysande läsning – och mycket trovärdig, just eftersom Wiesenthal inte beskrivs som ett helgon, utan också som kolerisk, intrigant, egoistisk och motsägelsefull (som i sin vänskap med Albert Speer och Kurt Waldheim).

Men vad var det som drev Simon Wiesenthal i alla dessa år?

Han förklarade det själv med: ”När jag dör vill jag kunna säga till alla mördade judar `jag glömde er inte´”.  

Margareta Flygt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".