Ibsen och Coelho censureras i Iran

När världens diktaturer ingriper mot filmer och annat, så sprids det ofta som en nyhet i västmedier; och det senaste censuringripandet som blev en notis i de flesta svenska tidningar var när mullorna i Iran beslutade sig för att stoppa uppsättningen av en pjäs som är etthundratjugo år gammal; Henrik Ibsens pjäs om Hedda Gabler och hennes svårigheter att finna sig tillrätta i ett så kallat konvenansäktenskap. Det är kanske inte så svårt att räkna ut att mullorna skulle ha problem med budskapet i den pjäsen; men vad är det för övrigt för slags kultur som regimen i Iran egentligen vänder sig mot? Och vilken kultur uppskattar man som medlem i den iranska regeringen? Azar Mahloujian rapporterar.

Från Iran kommer oroväckande nyheter nästan varje dag. Vi hör om hotelser, arresteringar och avrättningar av politiska fångar, narkotikahandlare eller äktenskapsbryterskor. Samhällsklimatet har blivit brutalt och kulturlivet är mer än någonsin drabbat av förbud och censur. Det som händer inom filmbranschen är nu känt i hela världen efter att regissörerna Jafar Panahi och Muhammad Rasoulof har dömts till vardera sex års fängelse. De har också belagts med yrkesförbud under 20 år. De får inte heller ge intervjuer eller resa utomlands. Bokbranschen mår inte bättre. Högarna av böcker som inte får publiceringstillstånd växer. För ett par veckor sedan förbjöds Paulo Coelhos böcker. Inte för att Coehlo kan vara farlig politiskt utan för att hans persiska förläggare efter flykten från Iran har vittnat om mordet på Neda Agha Soltan under en protestdemonstration i Teheran. Förläggaren Arash Hejazi hade förgäves försökt rädda hennes liv framför kameran. Coehlo straffades och alla hans böcker, även de som är utgivna av andra förlag förbjöds. Coehlos reaktion var att lägga upp alla sina böcker på persiska på internet.

Det senaste övergreppet mot kulturen i Iran handlar om Henrik Ibsens Hedda Gabler.  Det började med att den statliga nyhetsbyrån Fars publicerade närbilder på en kvinna med lång gul peruk på väg att pussa en man. Pjäsen hade gått på stadsteatern i Teheran i en vecka. Nyhetsbyrån beskrev den som vulgär och propaganda för sexuellt slaveri och månggifte för kvinnor. Pjäsen förbjöds omedelbart trots att den, som alla andra offentliga kulturella aktiviteter, hade granskats i förväg och fått klartecken. Nu har både regissören och alla skådespelarna kallats till domstol. I parlamentet har några, bland de den kvinnliga ledamoten Fatemeh Rahbar riktat skarp kritik mot kulturministern för att censurmyndigheten under hans departement överhuvudtaget givit tillstånd till föreställningen.                                     

Före revolutionen spelades Hedda Gabler utan problem. Hon betraktades som en kvinnlig Hamlet för att hon ställde sig skeptisk gentemot sociala konventioner som äktenskap . Men Ibsens Folkefiende som spelades på Dramatiska fakulteten vid Teherans universitet blev en politisk kontrovers för shahens regim. Jag minns kvällen i en fullsatt salong där vi satt och tittade på hur badortsläkaren Stockmann bedrev en ensam kamp för människornas hälsa mot fega ledande politiker inklusive sin egen bror, stadens borgmästare, och hur han orättvist kallades en folkets fiende. Shahens regim var känslig gentemot en sådan teater. Regissören Said Soltanpur arresterades. Han överlevde shahens fängelse och startade gatuteater efter revolutionen, men arresterades på sin bröllopsfest framför ögonen på sina gäster och avrättades några månader senare.

Så frågan man kan ställa är: Vad är det som diktaturer tillåter? Jag tror inte att det finns ett entydigt svar. Allt är godtyckligt. Iran är ett exempel. Shahen tillät det som gynnade monarkin och mullorna tillåter allt som genomsyras av islam. Man måste prova sig fram till röda linjen som skiljer mellan det tillåtna och det otillåtna. Självcensuren ligger nära till hands. Det tillåtna kan bli otillåtet när som helst, beroende på om makthavarna vill komma åt en rival, eller flörta med opinionen. 

Azar Mahloujian

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista