Kultursynen på Kuba

I Obs serie om tillåten kultur i diktaturer bad vi journalisten och författaren Josefine Adolfsson berätta om vilken kultursyn den kubanska diktaturen egentligen förespråkar; och när hon tog den tanken ett varv så kom hon fram till att det verkligen inte bara är diktaturen som påverkar den kubanska kulturen – och synen på den.

Jag funderar ofta över kubansk kultur. Över det som är högst påtagligt, det som är icke-önskat, det som sanktioneras och över det som vi, som utomstående, har behov av att tillskriva denna lilla bananformade ö i det karibiska havet.

För mig har Kuba genom historien fått utgöra en slags ultimat projektionsyta, ända från Columbus tid och fram till idag. Drömmar om det utopiska paradiset, om den nya världen, om social förändring, om en kommunistisk satan … Drömmar om cigarrer, antika bilar i pastellfärger och ett ständigt leende folk som rullar höfter och spelar trumma. Såväl politiska högerfalanger, vänsterfalanger och glassiga resekataloger marknadsför ett kulturliv skapat och bedömt i en kontext av pro- , kontra- och turistdollars.

Med all respekt för en spänd politisk situation och den vardag som många lever i eller har flytt ifrån, och … med lite mindre respekt för soltörstande resenärer som går runt i Che Guevara t-shirts och matar katter med hummer och med allra minst respekt för resebyråer som Västindienexperten som dreglar pinsamma floskler som borde kunna finansiera hela Södertörns högskola, citat:

”På Kuba dansar kraftiga mamseller salsa med en rytm som får oss stela nordbor att förstummas. Vänligheten människor emellan är påfallande, nyfikenheten inför det okända likaså. Här finns en längtan till livet, musiken, filmen, teatern och till det kulinariska som ingen annanstans. Här kan man konsten att leva i nuet. Konsten att njuta av livet trots svåra umbäranden.”

Ja, det var alltså ett utdrag ur en resekatalogs beskrivning av Kuba … Men om man då försöker urskilja kulturella värden med en vidare potential, mer än som cementerade inlägg i en debatt eller som turistkitsch, så står sig tyvärr både den statssanktionerade och oppositionella kulturen på Kuba oftast … ganska slätt oavsett om det nu svänger … eller inte.

Eller, för att bli mer konkret: Fernando Perez romantiska och tillrättalagda spelfilm om landets nationalhjälte José Marti som vann pris på Havannas internationella filmfestival i november förra året är ungefär lika intressant som det internationellt hypade men på Kuba relativt okända och till viss del förbjudna punkbandet Porno Para Ricardo som just nu har en logga med hammaren och skäran i form av en stor … kuk som penetrerar en slida.

Det är ungefär lika intressant som att … aldrig bli överraskad, aldrig omvärdera, aldrig utvecklas, ja men … sådant som kultur egentligen är till för.

Men det där andra då? Det där med konsten att skaka rumpa i rytm, konsten att leva i nuet, konsten att njuta av livet trots svåra umbäranden? Det är väl taktfast, dallrande och läckert?

En känd kubansk statligt anställd filmregissör sa en gång i högsta förtroende till mig att den kubanska vardagen är som ett otroligt bra manus men med en usel produktion och ett kalkonartat resultat. Han berättade att han trycker ner ansiktet i kudden var natt och pratar tyst, tyst för sig själv för att formulera och upprätthålla någon slags styrfart och mål inför framtiden, ett i taget, ett efter ett, med ett oändligt tålamod. Och vet ni vad? Jag är ganska säker på att Fidel Castro själv, och ja, alla kulturarbetare överhuvudtaget på Kuba gör likadant, fast det skulle de aldrig berätta för mig.

Den enda som har tid och råd att leva i nuet och skaka rumpa, det är du och jag, min vän. // Det är vi som drömmer om och letar efter den autentiska kubanska kulturen.

Josefine Adolfsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".