Självbränning som politisk protest

Det är inte bara massdemonstrationerna mot regionens korrumperade diktatorer som sprider sig över Nordafrika och på den Arabiska halvön; utan också självbränningen. Det var ju när en ung tunisisk man brände sig själv till döds för en och en halv månad sedan som protestvågen startade och nu rapporterar nyhetsbyråerna om att flera andra unga män runt om i regionen tänt eld på sig själva i protest. Jesper Huor ska reflektera kring vad som får människor att välja självbränning som politisk protest; och berätta om Herat i Afghanistan, där hundratals kvinnor valt att bränna sig själva till döds under de senaste åren.

Muhammed Bouazizi försörjde sig och sin familj på att sälja grönsaker,i staden Sidi Bouzid, Tunisien. Den 17 december beslagtog polisen hans varor – och krävde böter på sju dollar – han hade inget tillstånd. Som om det inte räckte – en poliskvinna spottade honom i ansiktet. Han fick nog, av fattigdom och förnedring – och brände sig till döds utanför kommunhuset. Det blev som bekant startskottet för upproren som nu jagar skräck i arabvärldens diktatorer. Bouazizi, idag världsberömd martyr, fick efterföljare. Copycats som brände sig i Algeriet, Egypten och Mauretanien.

Kommentatorer var snabba med att upplysa om att självbränning som politisk protest inte är nåt nytt. (Ur historien lyfte man fram buddhistmunken Thich Quang Duc i Sydvietnam, förevigad i dödsögonblicket i ett vackert och fasansfullt fotografi, och tjecken Jan Palach i Prag 1968, och många fler. )På WikiPedia, under den makabra rubriken "List of political self immolations" finns ett antal fall uppradade. Många östasiater, samt flera västerlänningar, inklusive en svensk, men närapå inga kvinnor.

Men visst finns dom, tänker jag, faktum är att hundratals afghanska kvinnor har valt att gå under i eld. Också detta handlar om högst politiska protester, även om dom inte sker under paroller eller motiveras i avskedsbrev. För drygt ett år sen reste jag till staden Herat, i västra Afghanistan, för att göra ett reportage om den epidemi av självbränningar som brutit ut bland kvinnorna i området. Ambitionen var att berätta om fenomenet i bild och text, men också att försöka förstå det. För det var gåtfullt och motsägelsefullt. Herat är inte den mest fattiga och konservativa provinsen i Afghanistan, tvärtom har närheten till Iran skapat viss ekonomisk tillväxt, och moderna idéer sipprar över gränsen. Ändå beskrev lokala medier orten som "de levande facklornas hemvist".

Muhammed Arif Jalalali, läkare specialiserad på brännskador, guidade mig genom dom överfulla salarna på Herats sjukhus, där unga och gamla kvinnor, men inga män, låg på enkla britsar. Hit forslades överlevarna, dom som misslyckats gå under i lågorna. Jag har sett en del obehagliga saker, men inget som detta. Tonåriga flickors dödskamp. Blickar från sönderfrätta ansikten. Det var inte riktigt läge att börja fotografera.

Varje vecka kom tre, fyra, fem nya kvinnor till kliniken, kvinnor som försökt bränna sig, berättade Jalalai, och så har det varit sedan 2002. Läkaren grubblade på valet av dödsmetod. Varför bränna sig? Det finns ju så många sätt att ta sitt liv. Såvitt Jalali visste var det här ett nytt fenomen, som uppstått efter talibanernas fall. Det finns flera tänkbara förklaringar, sa han.

Kanske ledde uppmärksamheten, både i medier och genom basarskvallret, till att idén spreds som ett tankevirus? Alltså, ett sätt för kvinnorna att bli synliga, bli verkliga, om än postumt. Eller var det så att dom återvändande flyktingarna från Iran, där kvinnorna upplevt en relativ frihet, blev galna när deras livsutrymme krympte i den ärkepatriarkala afghanska verkligheten? Doktor Jalali var inte säker. Ibland frågade han sig om det var rätt att rädda överlevarna, med tanke på dom skador dom fick leva med under resten av sina liv.

Det lär dröja innan självbränningarna i Afghanistan får samma konsekvenser som grönsaksförsäljaren Muhammed Bouazizis bål i Tunisien, och skapar en folklig proteströrelse, buren av raseri och frihetslängtan.

Jesper Huor

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".