Kultursynen i diktaturer

Det är lätt att göra sig rolig över den inskränkta kultursynen i världens diktaturer. Därför är det nyttigt att också fråga sig hur knivskarp skiljelinjen egentligen är, mellan kulturpolitiken i totalitära stater, och i demokratier. En som om och om igen borrade i den frågan, var dramatikern och nobelpristagaren Harold Pinter. Theresa Benér vill påminna om en av Pinters kortpjäser, där han låter en kulturminister i en diktatur komma till tals, och han säger så här:

”Kulturministeriet följer samma principer som väktarna av rikets säkerhet. Vi tror på en sund, kraftfull och ömsint förståelse av vårt kulturarv och vårt kulturella ansvar. I det ansvaret ingår naturligtvis lojalitet gentemot den fria marknaden.”

Orden kommer från en nyutnämnd kulturminister, som tidigare var säpochef. Han håller presskonferens och har just förklarat att han i sin tidigare roll lät kidnappa barn till subversiva aktörer och våldta deras kvinnor. Men bara som del av en bildningsprocess. Allt var en kulturprocess, försäkrar han leende.

Men vad är det då för kultur ni förespråkar, undrar en journalist.

– En kultur grundad på respekt och laglydnad, svarar ministern. Och han tillägger att regimkritik välkomnas, men den kan hållas hemma. Regeringen vill skydda den vanliga människan från omstörtande och oroande budskap.

Situationen har jag hämtat från Harold Pinters dramaskiss Presskonferens. Han spelade själv rollen som minister när den hade urpremiär på National Theatre i London 2002. Lättsam, elegant och säker i den politiska retoriken verkade han som en helt vanlig kulturminister. Och det var han också, på sätt och vis. För Pinters budskap i denna dramaskiss, precis som i sina större pjäser, var att peka på hur den officiella retoriken i diktaturer inte är något som fundamentalt skiljer sig från demokratiernas. Förtryck börjar i språket.

Om ord som kultur och bildning används för att kamouflera en verklighet, där fria kritiker och sanningssökare på olika sätt tystas i det offentliga samtalet, då har man korrumperat själva språket. (Det kan vara av diplomatiska och politiskt strategiska skäl. Men röster kan också tystna på grund av att de är obekväma i en kommersiellt styrd konsensuskultur.)

(Fram till sin död 2008 kritiserade Harold Pinter outtröttligt politiker, intellektuella och opinionsbildare i de stora västliga demokratierna, för att de använde orden till att undvika sanningar. )Vi har en plikt, sade Pinter, att tänka tydligt och göra noggranna beskrivningar av faktiska tillstånd. Om vi fortsätter underkasta oss andras abstraktioner och politiska retorik är vi dömda. Hela hans Nobelföreläsning 2005 kretsade kring detta.

Harold Pinter skulle naturligtvis ha jublat över Wikileaks kompromisslösa sätt att avslöja våldet och övergeppen som i det fördolda begås av våra stora demokratier. Allt som har publicerats från Wikileaks har fått Pinters mångåriga debattinlägg att framstå som profetiska. Han genomskådade med sällsynt klarsyn det politiska språk som försiktigt kringgår sanningen. Med porträttet av kulturministern i dramaskissen Presskonferens ville han varna för hur lätt även kulturen och det konstnärliga skapandet kan dras in i språkets och åsikternas diktatur.

 Theresa Benér

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".