Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Med- och motkultur under Ceausescu

Publicerat onsdag 2 februari 2011 kl 11.15

Den här veckan pågår som bekant Göteborgs Filmfestival, där man bland mycket annat visar filmer från Rumänien – dels samtidsskildringar, dels ett retrospektiv med filmer som spelades in under 70- och 80-talets kommunistiska diktatur. Vi bad filmkritikern Anders E Larsson berätta mer om med- och motkultur, under Ceausescus kommunistiska diktatur.

Fjolårets dokumentär The autobiography of Nicolae Ceausescu består uteslutande av officiellt filmmaterial, som regissören Andrei Ujica klippt ihop till en suggestiv berättelse om Rumänien under diktatorns 24 år vid makten. Även om dessa svartvita bilder var sanktionerade av Ceausescu, förmedlar de emellanåt nog mer än vad som var tänkt: Bakom invigningstalens fläckfria kostymer och polerade retorik stiger en annan känsla, som på något sätt sammanfattas i Ceausescus ovilja att möta kamerans – vår – blick.

Innan hans maktövertagande 1965 hade Rumänien efter andra världskriget upplevt både strikt stalinism och visst kulturellt töväder, som fortsatte fram till 1971 då det med ens frös till igen i och med talet om Juliteserna, med vilka Ceausescu på allvar började polera på sin personkult och en entydig ideologiproduktion.

Nu i november dog den välkände poeten Adrian Paunescu, en av dem som under diktaturen valde att smörja makten: ”tack vare Ceausescu har vi hittat vår nyfödda livssyn”, ”partiet representerar folket på atomnivå” kunde det till exempel heta i hans dikter.

(Den numera 67-åriga poeten och dissidenten Ana Blandiana, vars verk tidvis drabbades av censur, lyckades med sin allegoriskt metaforrika stil lyfta sig över de vakande ögonen. Här är diktjaget ett snömoln som ser duet sprida ut sin aska: ”din aska kommer att ta slut, och allt det vita kommer att täcka över dina ynkliga försök att förneka det”.)

Filmen, det för kommunistregimen så viktiga propagandainstrumentet, tilldelades närmast obegränsat med pengar. Men då handlade det gärna om historiska epos, som Sergiu Nicolaescus Mihai Vite*a*zul från 1970 – om enandet av rumänska furstendömen i slutet av 1500-talet. Den här typen av produktioner passade Ceausescus syften: Han kunde både slå på den nationalistiska trumman och undvika diskussioner om känsliga dagsaktuella ämnen.

Även innan 00-talets rumänska filmvåg visades landets filmer på festivalen i Cannes. 1970 kunde Lucian Pintilie följt med sin uppmärksammade mockumentär The reenactment till rivieran – censuren hade dock förbjudit filmen på hemmaplan året innan och konfiskerat Pintilies inbjudan till Cannes. Filmen skildrar hur två studenter – för att slippa att åka i fängelse för fylla – måste återskapa sitt fyllebråk i en ideologiskt didaktisk dokumentär, som myndigheterna gör för att visa följderna av alkoholintag. Konsekvenserna av inspelningen blir tragiska, och studenternas känsla av att livet inte längreligger i deras händer har sin motsvarighet i dåtidens rumänska samhällsklimat: En film regisserad av Nicolae Ceausescu med folket som birollsinnehavare.

Anders E Larsson 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".