Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Diktaturens kultur i DDR

Vilken slags kultur som tillåts och har tillåtits i världens diktaturer är ett ämne vi just nu avhandlar här i Obs; och idag ska vi titta tillbaka på en regim som när den föll samman hade mer än ett bibliotek på 1000 invånare, och otaliga kulturhus, musikskolor och teatrar. Margareta Flygt ska titta tillbaka på vad det egentligen var för slags kultur som hyllades i kommunismens Östtyskland.

Det har hänt mig mer än en gång, att tyska vänner påpekat Sveriges likhet med DDR. ”Men titta, ni har korpenfotboll, Folkets hus, folkhögskolor och kvällskurser och ni kallar konstnärer också för kulturarbetare, precis som vi gjorde!”

Arbetare, kulturarbetare och industriarbetare – alla skulle ha samma sociala ställning. Man kan också konstatera att det funnits estetiska likheter mellan Sverige och DDR när det gäller subventionerad offentlig utsmyckning, som statyn ”Arbetets ära” av Axel Ebbe på Möllevångstorget i Malmö eller väggmålningar av arbetarrörelsens historia på Folkets hus.

Fast kulturbegreppet hade ett betydligt högre anseende i DDR än i det socialdemokratiska Sverige. Alla skulle få kultur! Kultur skulle utbilda alla till allmänbildade, humanistiska, internationalistiska och fredsälskande socialistiska personligheter. Godkänd kultur subventionerades och bildningsgraden i så kallat kulturarv, som klassisk musik och litteratur, var väldigt hög.

Vad staten inte tänkte på, är att människor som utbildas, också lär sig tänka själva. De stannar inte vid att tova ull på kvällskurser.

Kulturarbetare kallades även för ”Kulturschaffende”, kulturskapare. Det  var ett typiskt nazi-ord som också ingick i ”Wörterbuch des Unmenschen”. Där listades de ord som nazisterna använt för att manipulera. En kulturskapare skulle framför allt förmedla statens ideologiska budskap. Ordet övertogs av DDR, där konsten hade samma uppfostrande roll.
Nu är ”Kulturschaffender” enligt Duden, som är standardverket för tyska språket, ett av de ”DDR-specifika ord som integrerats i det allmänna tyska språkbruket”. Men idag tycker ingen att varken kulturarbetare eller kulturskapare är ideologiskt infekterade. Kanske för att ingen tillmäter konstnärer någon tilltro att kunna påverkar massorna längre.

Vi vet hur nazismen censurerade kulturen i Tyskland mellan 1933 och 1945, att det brändes böcker, att judiska författare och konstnärer bannlystes, att utländska böcker var förbjudna och att den proklamerade estetiken förhärligade en germansk hjälte med blont hår och bred bringa, bredvid en fruktbar, lika blond kvinna med långa flätor.  Men medan västtyska konstnärer tog avstånd från denna estetik, levde den vidare i den offentliga konsten i DDR. Även om man nu hyllade den kollektiva arbetsgemenskapen och inte kärnfamiljen.

Konst var nationell och helt beroende av uppdragsgivaren, staten.
På centralkommitténs möte 1951 sa Walter Ulbricht: ”Vi vill inte se fler abstrakta bilder på våra konsthögskolor. Vi behöver inga tavlor med månlandskap eller ruttna fiskar. Gråskale-konsten, som är en bild av det kapitalistiska nederlaget, står i klar motsats till dagens liv i DDR.”

Konstnären Herbert Behrens-Hangeler, född 1898, sa vad många tänkte: “Nazisterna hackade i min hand, efter kriget höggs den av.” Men det är konsten som förbjöds, som levt vidare efter murens fall.

Margareta Flygt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".