Att slungas ut ur sin omloppsbana

Det är lätt att få för sig att man vet vem man är. Du föds i ett land, du kallar dig svensk. Du växer upp i en stad, på en gata och i ett hus och alltihop kan komma att fungera som ett slags markörer, som någonting andra förknippar med dig och som du förknippar med dig själv. Lyckas du sedan skaffa dig ett jobb får du en titel – plötsligt är du radioprataren, taxichauffören, städerskan eller hjärnkirurgen. Människor behandlar dig utifrån den du har blivit och allt eftersom åren går växer sig känslan starkare av att du inte bara har ett speciellt jobb eller en speciell bostadsadress, utan att du också är allt det där, inför dig själv och inför andra.

För vissa kan det vara en trygghet, för andra en förbannelse, att alla vet vem du är, och hurdan du är. Men oavsett vilket räcker det med att du hamnar på en ny plats, omgiven av nya människor, för att allt det där ska gå förlorat. Om vad som händer då, handlar dagens radioessä, av författaren Anna Karin Palm.

Jag kallar det att lossna. Som att slungas ut ur sin omloppsbana. Den där första hisnande upplevelsen, så fysisk. En stöt, ett snäpp. Nu har det skett. Det är oåterkalleligt. Insikten att allt det man kommer ifrån och kallar sitt (min familj, mitt land, min klass, mitt kön, min religion) visserligen format en, men aldrig på något uttömmande sätt kan definiera en. Det som är själva självet, individens egenart, är allt detta men också, alltid, något annat. Snäpp! Tusentals små sega trådar som med ens slits av. Nu kan man gå.

Det första lossnandet ägde för min del rum som sjuttonåring, då jag tillbringade ett halvår som utbytesstudent i England. Jag minns ännu den nästan chockartade insikten att ingen på min nya plats visste någonting om mig. Jag kunde vara vem jag ville, jag kunde berätta min egen historia precis som jag hade lust.

Senare i livet lämnade jag Sverige för en frivillig exil, som kom att vara i sju år. Jag hamnade i en liten fransk by, där mitt liv tog en ny riktning. Jag hade aldrig läst franska, och blev nu tvungen att lära mig språket på plats. Det tog ett år innan jag alls kunde börja tala, ett år av plågsam stumhet och språklöshet som jag räknar till en av mina viktigaste erfarenheter. Språklöshet krymper en, gör att man förlorar mycket av sitt människovärde. Berättelsen stumnar, hela det finmaskiga nätet av förbindelser med omvärlden klipps av. Min exil var privilegierad och frivilligt vald – men utsattheten i att inte ha ett språk tvingade mig att rekonstruera berättelsen om mig själv igen.

I sin bok Den skakande kvinnan undersöker Siri Hustvedt den mänskliga identiteten och förhållandet mellan kropp och själ utifrån en personlig sjukdomshistoria. Hon drabbas plötsligt av kraftiga skakningar, attacker som oförklarligt dyker upp vid vissa offentliga framträdanden. Med stor sakkunskap och inspirerande öppet sinne söker hon en förklaring på vad som drabbat henne. Hon korskopplar ett neuromedicinskt med ett psykoanalytiskt perspektiv, hon låter filosofin slå gnistor mot biologin, hon vägrar allt revirtänkande och söker kunskap där hon kan finna den. Och den länk som för henne förbinder de olika tolkningsmodellerna för människans inre är språket.

Innan vi har ett språk har vi inga minnen, och heller ingen egentlig jaguppfattning. Språket är vad som gör oss till människor, och förmågan att berätta vår egen historia kanske det som håller samman vår identitet.  Vi berättar och blir därigenom varse oss själva i världen. Denna narrativa identitet är ständigt i rörelse, öppen, föränderlig – och den står alltid i relation till ett du och en omvärld.

 Vi lever i en tid där vi är på väg bort från de stora kollektiva berättelserna som identitetsgivare. Religion, nationalitet, etnicitet var länge de övergripande strukturer som gav individen en plats och en identitet, trygg men noga avgränsad, alltid definierad mot de andra, de som stod utanför just denna kollektiva berättelse. Idag krackelerar de stora berättelserna, de kan inte längre rymma våra bångstyriga själar och vandrande kroppar. Vi är ensamma nu och vi måste berätta fram oss själva.

Exilförfattarna är specialister på just detta, ett slags utsända (eller utkastade) forskare på ett fält av frågor och möjligheter.  I deras gestaltande och undersökande av en sönderslagen, sammansatt eller splittrad livsberättelse blir den narrativa identiteten synliggjord.

En text som rör sig nära det smärtsamma i lossnandets problematik är Dubravka Ugresics Den ovillkorliga kapitulationens museum,  skriven i landsflykt från krigets Jugoslavien. Det är en text bestående av brottstycken, minnen, fantasier, vardagliga iakttagelser; en text som inte bara skildrar utan konkret åskådliggör den uppslitna livshistorien. Ugresic bygger sin text kring föremål: de föremål man tvingas lämna kvar, de föremål man bär med sig, en slumpmässig ansamling av spår och minnesrester. Hon återkommer flera gånger till det vitrinskåp på Berlins Zoo, som visar alla föremål som hittades i magen på sjöelefanten Roland efter hans död, en minst sagt märklig samling. Kanske är vi alla ett sådant vitrinskåp, ett vandrande museum över våra liv, kanske kan man bara förstå detta kaotiska myller genom att själv skapa förbindelserna mellan de olika föremålen och platserna.

Från krigets Jugoslavien skriver också Fausta Marianovic, i sin Den sista kulan sparar jag åt grannen, en rasande uppgörelse med manlig krigsdyrkan och avhumaniseringen av den andre, en klarspråklig vägran att spela med i en värld av påtvingade etniskt definierade identiteter.

Och kanske är det så att kvinnorna ofta har mest att vinna på utträdet ur de stora, kollektiva berättelserna – eftersom dessa nästan utan undantag är strikt patriarkala. Världsreligionerna, liksom de stora nationalistiska myterna, ger kvinnan en underordnad plats. Den smärta och förnedring som underordningen innebär är uppenbar, men den kan också rymma ett annat sätt att tänka, en möjlig frihet. Man behöver inte vara solidarisk med en berättelse som förtrycker en. Som Virginia Woolf uttryckte det i sin pacifistiska essä Tre Guineas : ”Som kvinna har jag inget land. Som kvinna vill jag inte ha något land. Som kvinna är mitt land hela världen.”

Och som ett eko från framtiden svarar Maryse Condé, i romanen Desirada:  ”Han förstod inte att jag till sist faktiskt hade börjat tycka om den här identiteten som är verklig eller påhittad. På ett sätt gör min monstruositet mig unik. Tack vare den äger jag varken någon nationalitet, något land eller något språk. Jag kan förkasta alla de trakasserier som trakasserar mänskligheten så mycket.” Romanen skildrar en familjehistoria i kolonialismens slagskugga, där huvudpersonen Marie-Noëlle rör sig mellan Guadelope, Frankrike och USA i sitt sökande efter berättelsen om sitt liv. Hon inser till slut att det viktiga är att det är hennes berättelse, vare sig den är sann eller påhittad.

Författare som till exempel Maryse Condé, Marie Ndiaye, eller Fatou Diome skildrar ofta kvinnor som befinner sig mellan världar, i det mellanrummets limbo där den personliga berättelsen riskerar att stumna. De kan längta till den värld de lämnat – men de vet att den världen innebar ett lika stort, om än annorlunda förtryck av deras individualitet som den värld de hamnat i. De är pionjärer i de sammansatta identiteternas land, de söker en röst som kan förbinda och befria. De vet att det inte finns någon väg tillbaka.

Under det tredje året av min frivilliga exil var jag på besök i Sverige, och på flygplatsen tilltalades jag både vid ankomsten och avresan på engelska. När jag talade svenska möttes jag av den förvånade kommentaren: Du ser inte svensk ut.  Tre år tog det alltså för ”det svenska” att strykas ut ur mitt ansikte. Men vad är det då? Jag såg ju likadan ut som jag alltid har gjort, men hade aldrig tidigare bemötts som en främling i mitt hemland. Var det själva steget ut, det nya språkets klanger och åtbörder som nu hemligen gett mitt ansikte en annan skiftning? Och om jag nu inte längre automatiskt var svensk, vad var jag då?

I romanen Atlantens mage skildrar Fatou Diome en ung kvinnas rörelse från det patriarkala förtryckets Senegal till det rasistiska förtryckets Frankrike; en resa full av smärta och förluster – och ändå den enda möjliga rörelsen för en individ som söker sin egen röst och rätten att berätta fram sig själv. Så här uttrycker hon sökandet efter vad jag kallat en narrativ identitet:

”Jag söker efter mitt land på den plats där man uppskattar en sammansatt människa, där man inte behöver sortera de olika lagren. Jag söker efter mitt land på den plats där den splittrade identiteten flyter ihop. Jag söker efter mitt land på den plats där Atlantens armar möts och bildar det lila bläck som talar om glöd och varsamhet, smärtan i att finnas till och livsglädjen. Jag söker efter mitt territorium på ett vitt ark; ett anteckningsblock ryms i en resväska. Överallt där jag slår mig ner känner jag mig hemma.”

Det är den enda identitet som är tillräckligt stor för att rymma oss med alla våra motsägelser. Lossnandet är smärtsamt, men det kan också innebära en befrielse.

 Anna Karin Palm

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".