Vem bestämmer egentligen i Moskva?

Skamligt och illavarslande för rättsäkerheten i Ryssland. Ja, så beskrev en rysk liberal oppositionspolitiker den uppmärksammade domen mot oligarken Mikhail Khodorkovkij i slutet av december. Och att det var illavarslande för rättsäkerheten visade det sig snart. Dagen efter sitt uttalande arresterades den kritiske politikern, i samband med en demonstration för mötesfrihet.

Turerna kring Mikhail Khodorkovskij sågs av många kritiker i Ryssland och runt om i världen som en rättslig fars, och ytterligare ett tecken på Moskvas alltmer auktoritära styre. Domen meddelades av en domare i en domstol , men det var premiärminister Vladimir Putin som stod bakom beslutet, konstaterade exempelvis brittiska The Economist. Och ryska oberoende Novaja Gazeta skrev om besvikelsen över president Medvedev - domen visade att hans självständiga roll gentemot Putin mest varit en from förhoppning.

Om dessa båda herrar, Putin och Medvedev, och om framtida maktkamper i Kreml handlar en ny rysk bok. Per Gharton har läst om vem som egentligen bestämmer i Moskva.

Om Vladimir Putin gör come-back som president i Ryssland 2012 kan han i princip sitta kvar till 2024, eftersom mandatperioden har förlängts från fyra till sex år. Om man lägger till hans nuvarande fyraårsperiod som premiärminister skulle han därmed ha haft makten i landet ungefär lika länge som Stalin. Kan det bli så?

Många tror att det var avsikten när Putin avstod från att ändra författningen så att han kunde sitta kvar som president en tredje period och istället utsåg en av sina medarbetare från St Petersburg, den okände juristen Dimitrij Medvedev, till sin efterträdare. Förvisso är Medvedev formellt vald av folket, men ”i Ryssland innebär ett presidentval bara att väljarna bekräftar det val som redan gjorts i maktens topp” – heter det i en ny rysk bok om maktspelet i Moskva – ”Putin-Medvedev – sjto dalsje?”, ungefär: Putin-Medvedev – och sedan? –skriven av journalisten Vladimir Solovjov och statsvetaren Nikolaj Zlobin.

Solovjov och Zlobin är inga radikala anti-putinister, trots att de förespråkar fri press och parlamentarisk demokrati, eftersom de likt de flesta ryssar betraktar Putin som en sorts städare efter Jeltsins kaotiska styre, som i praktiken lade Rysslands öde i händerna på en handfull multimiljardärer - oligarkerna. De liknar Ryssland vid en dinosaurie och varnar för att landet hotas av samma öde som jätteödlorna om man inte genomför en radikal modernisering. Bland Rysslands plågor idag nämns korruption, terrorism, etnisk splittring, sjunkande folkmängd, teknologisk underutveckling och ensidigt ekonomiskt beroende av export av fossila bränslen. De kritiserar Medvedev för att mest ha pratat om behovet av modernisering, men åstadkommit mindre. De varnar också för att hans satsning på Internet och Twitter som kommunikationskanaler begränsar kretsen av mottagare. Medvedevs stora utspel i början av presidenttiden under rubriken ”Framåt Ryssland” skedde via en videoblogg. Hur många nåddes av det budskapet, undrar författarna, i ett land där mottagningsförhållandena är så dåliga att de flesta inte ens kan ladda ner en stillbild, än mindre en videofilm?

Samtidigt erkänner de att Medvedev trots allt har börjat röja bland gamla stofiler, inte minst inom domarkåren och polisen. Våren 2010 fick 17 polisgeneraler sparken och efter affärsmannen Sergej Magnitskijs död i fängelse rensades det i rättsapparaten. Och när Tatarstans president fick avgå var det en tydlig vink om att Kreml inte längre tolererar småpåvar som bromsar utvecklingen. Avskedandet av Moskvas borgmästare Luzhkov, som skedde efter tryckningen av boken, kan räknas till samma kategori.

Sker då sådant i konflikt med Putin? Nej, knappast, menar författarna, Putin och Medvedev fungerar som en sammansvetsad kommandocentral. Men det finns inte längre en tydlig rangordning, med premiärministern som reellt överordnad presidenten.

Bland bokens många framtidsscenarier – som inkluderar en s k färgrevolution typ Ukraina, en ohelig rödbrun oppositionsallians mellan kommunister och nationalister och en splittring av den multietniska Ryska Federationen efter mönster av Sovjetunionens upplösning – (bland dessa framtidsscenarier) är det ett som fattas: att de i Väst så omhuldade liberala demokraterna skulle kunna bli en maktfaktor. De dansade en sommar i början av 90-talet och är i Ryssland mest ihågkomna för att de med sin hänsynslösa chockterapi skapade massfattigdom och överlät folkets egendom till några fiffiga entreprenörer.

En av chockterapins exploatörer var Mikhail Khodorkovskij, som i början av 2000-talet dömdes till sju års fängelse, som en syndabock för många andra gangstrar som gått fria. Strax före jul avslutades en långvarig rättslig fars med att han dömdes till inlåsning ytterligare många år. Att Khodorkovskijs namn bara nämns i förbifarten i en bok som annars envist pläderar för ökad rättssäkerhet, visar hur genuint impopulära alla oligarker är i Ryssland.

Ändå har behandlingen av Khodorkovskij redan spelat stor roll för bedömningen av Medvedev. När oppositionstidningen Novaja Gazeta  i början av december i fjor beviljades en personlig intervju med Khodorkovskij och hans medåtalade Platon Lebedev tolkades det av optimister bland Rysslands oppositionella som ett tecken på att president Medvedev höll på att bana väg för rättssäkerhet och demokratisering. Det hårda domen slog sönder sådana förhoppningar och i oppositionstidningen Novaja Gazeta (12/1) säger författaren Boris Strugatskij att varje vuxen människa borde ha begripit att det inte kunde gå på något annat sätt. Men, tillägger han, eftersom vi lever under en auktoritär regim är vi alla naiva barn som hoppas på under. Men under inträffar aldrig. På frågan om det ändå inte finns en skillnad mellan Putin och Medvedev svarar Strugatskij: ”Medvedev är Putin lärjunge och lärjungar brukar inte förråda sina läromästare.”

Också Novaja Gazetas politiske kommentator Andrej Koljesnikov vittnar om den enorma besvikelse som domen mot Khodorkovskij utlöste i radikala och demokratiska kretsar. ”Efter att ha konfronterat Putin och skapat en illusion av inte bara ytlig utan innehållslig motsättning, och efter att ha visat upp sig som president, liksom utraderade Medvedev sig själv kring årsskiftet och tog timeout”, suckar Koljesnikov. 

Det senaste förloppet styrker alltså huvudtesen hos Solovjov och Zlobin – att Putin och Medvedev är ett sammansvetsat politikerpar. Isåfall kanske det troligaste av författarnas framtidsscenarier är att vicepresidentposten återinförs och att Putin och Medvedev byter av varandra i makttoppen. Tillsammans skulle de då kunna sitta kvar tills de pensioneras om tjugo-trettio år.

Per Gahrton

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".