Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Detta är sändningsledningen vid Sveriges Radio med ett viktigt meddelande till allmänheten i Sundsvalls kommun, Västernorrlands län. Det brinner i ett ställverk utanför Stockvik med kraftig rökutveckling. Räddningsledaren uppmanar alla som befinner sig i området att gå inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation. För mer information lyssna på Sveriges Radio P4 Västernorrland.
(Publicerat igår kl 23.44)
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Om revolutionen i Egypten och västvärldens reaktioner

Det är förvirrat, minst sagt, bland världens mäktiga beslutsfattare inför det som just nu pågår i Egypten och arabvärlden. USA, liksom EU, manövrerar diplomatiskt så gott de kan för att gardera sig och ”inte hamna på fel sida i historieböckerna”, som det heter. Tveksamheten är förstås en följd av att västvärlden i själva verket redan har stått på fel sida i evigheter, och mycket väl vet det och därför fruktar konsekvenserna. Man frestas travestera Hoola Bandoola: Är det verkligen demokrati vi vill ha? Till varje tänkbart pris?

I senaste numret av den amerikanska tidskriften Time spekulerar Fareed Zakaria kring de här frågorna i en längre essä. Fareed Zakaria är i vanliga fall en av USA:s mer militanta liberala debattörer, en av få som öppet vågar tala om att liberalism och demokrati inte alltid går så bra ihop; ja att det rentav finns en inbyggd motsättning mellan vad han kallar en ”oreglerad” demokrati, och centrala, liberala frihetsvärden.

I artikeln i Time tolkar Zakaria upproret i Egypten mer ödmjukt som en konsekvens av två helt skilda politiska tendenser: å ena sidan den liberalisering och privatisering av ekonomin som pågått det senaste decenniet, å den andra det politiska förtryck som hårdnat betydligt under samma period. Privatiseringarna, förklarar Zakaria, har skapat en växande ekonomi som också fått medelklassen att växa; en medelklass som undan för undan lärt sig att ställa högre krav och inte längre accepterar den politiska ofriheten.

Det är visserligen lätt att invända mot en sådan analys. För det första är nog ekonomisk tillväxt inte i sig ett hot mot en diktaturs stabilitet, utan snarare dess förutsättning. För det andra tycks revolterna både i Egypten och Tunisien, ha haft en stark klangbotten av just ekonomiskt missnöje. Men Zakarias poäng är att det är reformerna som sådana som har skapat oro och gjort regimen sårbar. Och framtiden hänger på hur dessa förändringar hanteras: får de bara fortsätta är också chansen stor att slutresultatet faktiskt blir en verklig, sekulär demokrati – och i så fall, skriver Zakaria, en demokrati som har kommit till helt utan västs medverkan. Revolten i arabvärlden skulle kunna bli vår tids första ”postamerikanska” revolution.

Lite låter ju det här som en diplomatisk våt dröm: en hel civilisation som alldeles spontant styr undan islamismens blindskär och hamnar på exakt den kurs som västvärlden allra helst vill se. Ett annat perspektiv har filosofen Slavoj Zizek, som i engelska the Guardian förra veckan hävdade att den islamistiska frammarsch, som nu oroar västvärldens ledare, bara är andra sidan av den radikala vänsterns tillbakagång i arabvärlden. Zizek, som väl får ses som Zakarias absoluta motpol i den internationella debatten, och som brukar säga att en utvidgad demokrati kan vara värd att offra vissa fri och rättigheter för, konstaterar att islamismen och vänstern ofta har sin bas i samma befolkningsgrupper, bland fattiga arbetare och småbönder. Om västvärldens liberaler verkligen vill motarbeta islamismen bör man därför stödja den radikala vänstern.

Det vet förstås Zizek att västvärlden aldrig kommer att göra. Detta är, vad jag förstår, också innebörden av den politiska handfallenheten: väst saknar helt enkelt alternativ till sina despotiska klienter. Ta Jemen till exempel, där den auktoritäre president Abdullah Saleh nu gör allt för att mota trycket från de demonstranter som kräver hans avgång. Men det som verkligen utmanar centralmakten i Jemen är inte demokratiaktivisterna, utan just en ohelig allians mellan islamister och radikala vänstergrupper: närmare bestämt al-Qaida och den så kallade sydrörelsen, Al-harakat al-janubia, som har sin bas i det socialistparti som styrde Sydjemen före enandet 1990, och som vill se en ny delning av landet. Alliansen mellan al-Qaida och al-Harakat är förstås rent taktisk, men har undan för undan lett till att centralregeringen numera saknar kontroll över stora delar av södern.

Det är lätt att tala sig varm för demokrati när det inte kostar något. Att det vakuum som uppstår efter Mubarak i Egypten skulle fyllas ut av islamister och vänstergrupper, som i Jemen, är inte så troligt, eftersom den egyptiska vänstern grundligt krossats av Mubaraks regim. Men OM det skulle ske, så kan vi nog vara ganska säkra på att våra kära ledare i väst, i valet mellan islamism och socialism, utan att tveka skulle välja islamismen – precis som i Afghanistan på åttiotalet. Det diplomatiska mumlandet handlar nog varken om att främja demokrati, eller om att motverka islamisk fundamentalism. Precis som för Hosni Mubarak handlar det om att till varje pris behålla greppet.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".