Under hagtornsträdet

Obs fortsätter sin serie om kultursynen i olika diktaturer. Idag handlar det om den kinesiske regissören Zhang Yimous nya film ”Under Hagtornsträdet”: en kärlekshistoria som utspelar sig under kulturrevolutionen i Kina. Samtidigt som den lyfter upp nationens kanske svåraste, kollektiva trauma till ytan, så har den kritiserats för sentimental flathet.

”Jag kan inte vänta på dig i ett år och en månad, inte heller till dess du fyllt 25. Men jag har väntat på dig under hela mitt liv”

 När dessa rader rullar fram på bioduken, till tonerna av den en gång så populära ryska balladen ”Hagtornsträdet”, så rinner tårar ner från kinderna hos biosalongens 55+ publik. De beskådar avslutningen på Zhang Yimous senaste film, som heter just ”Under hagtornsträdet”.

Filmen skildrar en kärlekshistoria mellan ungdomarna Lao San och Jingqiu – pojken från en aktad militärfamilj medan flickan är från en numera fattig familj – en familj som tidigare varit stora markägare – alltså en Romeo och Julia historia som utspelar sig i kulturrevolutionens Kina. Jingqius pappa sitter i fängelse och mamman bevakas ständigt av myndigheterna. Men än mer oroad än för sin make är hon för sin dotters öde, i synnerhet om flickan ska bli av med sin oskuld innan hon blir gift, vilket helt skulle ödelägga flickans liv.

Mot mammans vilja utvecklas dock den passionerade romansen.  Och mammans bittra vetskap om den avgrund som finns mellan familjerna, och hennes övertygelse att hon inte kan lita på den vackre ynglingens intentioner, fick henne att sätta punkt för kärlekshistorien.

Mycket bestämt ber hon Lao San att inte träffa hennes dotter under 1 år och en månad, alltså innan flickans utbildning är klar och hon fått en lärarposition i ortens skola. Dessutom sätter hon upp åldern 25 år för att hennes dotter ska tillåtas att ha ett förhållande.

Med tårar i ögonen accepterade Lao San de båda kraven. Nu visade det sig, kort efter konfrontationen med mamman, att han hade fått leukemi. Han beslutade att dölja beskedet från flickvännen, men lyckades inte. Den chockade flickan besökte sin pojkvän i smyg på sjukhuset fast besluten att ge sin kropp åt honom. Men, Lao San insåg att det skulle vålla henne så stora problem att inte vara oskuld då hon träffade sin kommande man att han avstod från sex. Ganska snart efter det hemliga mötet avlider Lao San och lämnar efter sig de just de ord som inledde detta inslag – att han skulle vänta på Jingqiu under resten av sitt liv.

Berättelsen som filmen baseras på publicerades för några år sedan på en kinesisk webbsida av Ai Mi, som skrev storyn utifrån en väns egna erfarenheter. Mycket snabbt kom historien att bli läst av många, och den föranledde också en intensiv diskussion om den rena och fromma kärleken kontra förtrycket av sexualiteten i Kina

För den äldre generationen påminner filmen om deras egen ungdom till den grad att man kan tala om ett kollektivt minne - minnesbilder som annars mestadels har en svart ram.

Zhang Yimou föddes 1951 och är själv en av alla dessa kulturrevolutionens ungdomar. Hans tidigare filmer, ”Att leva” (1994) och “Vägen hem” (2000) utspelar sig också under samma period – filmer som fick stor internationell uppmärksamhet med priser i  både Cannes och Berlin. ”Att leva” anses av många att vara den bästa skildringen av kulturrevolutionen någonsin. Så när Zhang Yimou nu lanserade ”Under hagtornsträdet” så väntade många med spänning.

Författaren till novellen var alls inte nöjd med resultatet. Vid flera tillfällen har Ai Mi kritiserat Zhang Yimou  för att ha förvanskat hennes text. Och många har gett henne sitt stöd – dels för en missvisande bild av kulturrevolutionen, och inte minst den sexuella repression som då rådde. Zhang Yimou har i sina tidigare filmer, som t ex  “Det röda fältet” och “Den röda lyktan” tydligt angripit det sexuella förtrycket i det kinesiska samhället.

Regissören förstår naturligtvis kritiken. I en intervju förklarade han att han ville reducera sin roll som kritiker och analytiker till förmån för den rena filmen och skildra en kärlekshistoria, som han uttryckte det, är som ”en viskning mellan älskande i ett litet hörn av ett stort scenario”.

Kulturrevolutionen utgör onekligen ett kulturellt trauma i Kina. Även om det blir allt vanligare att det dyker upp artiklar i något mer frispråkiga tidningar så ska man helst alls inte tala om denna period. Men som när det gäller alla andra kollektiva trauman så väcks minnen ständigt till liv. Och de som inte var med hävdar sin rätt att få veta vad deras föräldrar gick igenom, vilka handlingar de utförde och om handlingar som utfördes mot dem. Att som Zhang Yimou  förvandla kulturrevolutionen till något av en edens lustgård kan te sig besynnerligt. Och filmen är onekligen provocerande för många ur post 80-generationen, inte minst när den äldre generationen ibland, i olika diskussioner, använder filmen för att angripa dagens kinesiska ungdomar för att föra ett omoraliskt och konsumtionsinriktat sex-and-the-city liv. Men, som sagt, filmen lyfter upp ett kulturellt trauma till ytan, och kanske öppnas det också upp för diskussion. Kanske är greppet på så sätt genialiskt och ett smart sätt att passera censuren. Men, samtidigt är filmen ytterligare ett exempel på hur en av Kinas tidigare mest intressanta regissörer inte är så intressant längre, en utveckling som började redan med den i väst mycket populära filmen Hero. Att Zhang Yimou  också fick äran att regissera öppningsceremonin av olympiaden i Peking är kanske talande för hur okontroversiell han nu har blivit.

Jan Olof Nilsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".