Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Om det som inte riktigt rymts i rapporteringen från Egypten.

Vi hade glömt den arabiska gatan - the Arab street. Visst har vi sett den ibland: de stora demonstrationerna i Damaskus mot Muhammed-karikatyrerna, eller gatuprotesterna i Kairo när Irak invaderades 2003 och Gaza-remsan bombades 2008. Men allt detta var något annat än 50- och 60-talen när de som satt vid makten alltid måste ta hänsyn till och ofta anpassa sin politik till snabbt mobiliserade folkmassor. Så till exempel möttes Nassers beslut att avgå efter det misslyckade kriget mot Israel 1967 av fem miljoner egyptier som från gatan bad honom stanna, en folkmassa som bara varit större den gång Oum Kalthoum följdes till sin grav av sju miljoner landsmän. Minnet i Egypten av revolutionen mot kungen och britterna, och minnet av självständighetskampen i många andra länder var fortfarande starka och band de styrande till det folk de styrde, både känslomässigt och politiskt.

Sedan ett par decennier däremot har på många håll i världen bandet mellan de styrande och de styrda försvagats som ett resultat av ekonomisk globalisering och liberalisering och dess kölvatten av internationell terrorism. I länder som Tunisien och Egypten ställde sig till en början delar av befolkningen bakom dem som hade makten: den statsstyrda ekonomin var körd i botten och måste reformeras och öppnas. I Tunisien såg man också med skräck på den våldsamma utvecklingen under 90-talet i grannlandet Algeriet. Egyptierna som redan sett sin president mördas i direktsändning 1981 kunde inte annat än känna fasa inför de blodiga attentat som på 90-talet utfördes mot turistmål i Kairo, i Luxor och senast 2007 i Sharm al Sheikh. Statsmakten blev alltmer en polismakt, samtidigt som ekonomiska reformer avskaffade den relativa trygghet som hade funnits i de stora statliga företagen som nu togs över av inhemskt och utländskt privat kapital. Men säkerheten i länderna återställdes någotsånär och sedan början av 2000-talet har den ekonomiska tillväxten tagit fart.

Men som överallt annars medför det som brukar kallas säkerhetiseringen av politiken - alltså att säkerhetsintressen får ta överhanden - sina egna problem: förr eller senare slår polisen mot dem som varken är terrorister eller kriminella, som när dataingenjören Khaled Said förra sommaren misshandlades till döds av polisen i Alexandria. Och den öppna ekonomin har i Egypten och Tunisien, liksom här, medfört att vissa har kunnat berika sig kopiöst medan andra får det mycket svårt att få det hela att gå runt när arbetstillfällen försvinner och priset på vete på världsmarknaden ökar med 20 %. Säkerhetsstaten är illa rustad för att hantera sådana frågor: de många strejkerna i den stora textilindustrin i Mahalla al Kubra i Egypten slutade i april 2008 i omfattande repression, flera döda och en mängd fängslade. Samma år reste sig staden Gafsa i Tunisien. Upproret som varade i fyra månader och som ursprungligen handlade om fosfatindustrins rekrytering av arbetskraft, slogs till slut brutalt ner av polisen, med flera också här.

Ja, det här är en annan historia än den som berättats de senaste veckorna i det som tycks vara en envig mellan å ena sidan folket och å andra sidan slemma diktatorer som bara hör hemma i historiens skräpkammaren, som en match där vi med spänning väntar på resultatet. För de direkt inblandade ter det sig naturligtvis på ett annat sätt. Det är alltid bra med revolutioner, sa den egyptiske författaren Alaa al Aswany häromdagen, oavsett hur det går sedan. Allt det som sägs som aldrig sagts tidigare, alla de möten mellan människor som annars aldrig skulle inträffat, alla de nya band som knyts, själv-organiseringen och till och med tanken att samhället och dess framtid kan se ut på flera sätt och att man själv är del av och ansvarar för vilken det blir... Alaa al Aswany talar naturligtvis om allt det här. Det som nu händer blir del av en politisk erfarenhet som framöver kommer att prägla de här länderna och deras folk.

Frågan är om det inte redan har börjat betyda något också på den här sidan av Medelhavet. Redan förra sommaren beslöt den algeriska regeringen, trots franska protester, att ifrågasätta den liberala globaliseringen och återuppliva en modell där utländska företag inte kan agera på egen hand i Algeriet, de måste alltid samarbeta med algeriska företagare som ska ha kontroll över den gemensamma verksamheten. Algeriet kan kosta på sig det eftersom man just nu har ett mycket gott finansiellt läge på grund av det höga oljepriset. I grannlandet Tunisien har den politiska revolutionen följts av mängder av sociala och ekonomiska krav. De universitetsutbildade som tidigare överlevt på att arbeta i landets många utlokaliserade franska call-centra kommer förmodligen inte längre stillatigande acceptera de osäkra och dåliga arbetsförhållanden som råder där. Det är också svårt att tänka sig att den del som Europa haft i framväxten av säkerhetsstaten förblir opåverkad. När tunisierna nu själva gjort sig av med en kleptokrat och huvudpersonen i en polisstat - som vi till vår skam känt oss trygga med - har de inte längre någon anledning att acceptera den förnedring som deras hopplösa köande och väntande på visum till våra länder innebär. En halv miljon utflyttade tunisier med eller utan europeiska medborgarskap är nu intensivt inblandade i vad som händer i hemlandet: det blir ohållbart om resorna - deras och så småningom också turisternas när det har kommit igång igen - ska fortsätta att bara gå i en riktning.

Egypten toppar inte längre nyhetssändningarna i Sverige: istället har den vietnamesiska fiskeindustrin och åtalet mot Julian Assange ryckt upp. Men varken pangasius eller Assange betyder i det långa loppet lika mycket som de pågående förändringarna i länderna på andra sidan Medelhavet. Medierna gillar dramatik och därför går jakten på - som en journalist sa - "dolda diktatorer" - vidare. Blir det Algeriet, Jemen, Syrien, Libyen härnäst? Men att den arabiska gatan har vaknat betyder inte - som Tunisien och Egypten redan visat - att utfallet överallt blir detsamma. Några dolda diktatorer finns inte, men varje enskilt land har sin egen politiska historia och sin egen relation till omvärlden. Det är minst sagt hög tid att komma någon vart med det som angår dem alla, nämligen den ännu olösta frågan om en livskraftig palestinsk stat, och i övrigt får man göra sig omaket att regelbundet bättre följa de olika länderna och helst inte inskränka sig till informanterna i huvudstäderna. De stora strejkerna och upproren i Mahalla al Kubra och i Gafsa, som då, 2008, inte fick plats i rapporteringen, föregrep i själva verket  mycket av innehållet i de senaste veckornas överraskande och revolutionära nyheter från Bourguiba-avenyn och Tahrir-torget.

Inga Brandell

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".