Varför vissa länder halkar efter i utveckling

Mills tar oss med på en lång och något pladdrig resa jorden runt, med nedslag i allt från Sydostasien och Centralamerika till Centralasien och Nordafrika. Visserligen är det tröttsamt för läsaren att behöva ta sig igenom 135 faktaspäckade sidor i en bok om Afrikas fattigdom innan titelns fråga ens kommer upp. Men jag kan tänka mig fler än ett dussin ur den svenska utvecklingsintelligentian som skulle må bra av att studera hur näringslivsvänliga och globaliseringsinriktade reformer har fått igång ekonomisk utveckling i land efter land. Hundratals miljoner människor har tagit sig ur fattigdom. Tillväxt är inte längre så svårt att få till, nu när ett stort antal länder har visat vägen.

Av någon anledning finns det dock stater som inte gjort det som behövs, som inte hängt på tåget. Människorna där utgör den andel av jordens befolkning som Oxfordprofessorn Paul Collier kallat bottenmiljarden. Och de flesta finns i Afrika söder om Sahara. Varför dessa människor har lämnats bakom är utvecklingens tiotusenkronorsfråga – eller kanske vi ska kalla den för miljardpersonerfrågan. Mills provokativa svar på frågan är att fattigdom är ett val. Men det är inte de fattiga själva som har gjort valet, utan deras ledare. Och dessa är oftast allt annat än fattiga.

Det är en rimlig analys som Mills inte är ensam om. Ett annat exempel är den förre världsbankstjänstemannen Robert Calderisi som i boken The Trouble With Africa – Why Foreign Aid Isn’t Working häromåret förklarade kontinentens problem med att den styrs av skurkar.

Men det gäller också att ta reda på varför Afrikas politiker tar dåliga beslut. Annars blir analysen hängande i luften. Mills svar lyder: Därför att de kan. Såväl det afrikanska folket som den internationella omgivningen möjliggör för kontinentens politiker att förhindra utveckling. Ländernas medborgare ställer inte tillräckligt stora krav på sina ledare samtidigt som en bristfällig demokrati undergräver återkopplingsmekanismen mellan styrande och styrda.  Vidare stimulerar biståndsindustrin fortsatt destruktivitet. Vår hjälp gör att afrikanska politiker, med ekonomens ord, kan externalisera sina problem, det vill säga fortsätta att skylla misslyckanden på utomstående krafter.

Mills hamnar i samma fälla som de flesta andra som försöker komma med lösningar på utvecklingens gåta.  Han blir oss svaret skyldig. Det är ingen som vet hur man kan få politiska ledare att börja bedriva en politik som faktiskt gynnar de människor de styr över.

Men läs boken ändå. Inte minst för dess insiktsfulla oneliners som ”länder är fattiga för att de är dyra att verka i”, eller ”länder blir rika genom att producera saker som andra vill köpa”. Svårare än så är det inte på ytan. Frågan på djupet, varför afrikanska länder inte utvecklas, är långt mer komplicerad.

Fredrik Segerfeldt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".