Vad är en kyss?

Alla Hjärtans Dag har firats under lång tid i många länder, men i Sverige slog den inte igenom förrän på 1960-talet. Varför? Som så mycket annat, beror det troligen på vädret. I södra Europa är det här en tid på året när våren står för dörren. Här, i Malmö: blåst.

Men även om det är kallt och ogästvänligt händer det sig också i den här staden, vid den här tiden på året, att människor kurar ihop sig i dörrposter och under gatlyktor och gör det där som kanske är det enda som verkligen skiljer ut oss från djuren. De kysser varandra. En kyss kan uttrycka blyghet eller begär, den kan vara förförisk eller förrädisk, men den är alltid mänsklig. Om kyssen handlar dagens radioessä i Obs; med författaren Henrik Nilsson.

Det var på våren, i Köpenhamn. Under en promenad kom jag förbi ett antikvariat i närheten av Rådhusplatsen. Eftersom jag inte hade något särskilt för mig gick jag in och tittade förstrött i hyllorna. Efter ett tag fastnade blicken vid en sliten, brun bok. Bokstäverna på ryggen var så söndervittrade att de inte längre gick att läsa. När jag drog ut boken och kände lädrets rundade kanter i mina händer, var det nästan som att stå på en strand och hålla i en flat sten som slipats av tidens vågor. Titeln stod tryckt i guldbokstäver på framsidan: Kysset og dets historie. Försiktigt öppnade jag pärmarna och tittade på de första sidorna. Boken var tryckt år 1897 i den danska huvudstaden, och författaren hette Kristoffer Nyrop. På insidan stod priset skrivet med blyerts – inte ens en hundralapp. När jag såg den oemotståndliga frågan som inledde det första kapitlet förstod jag att jag var tvungen att köpa den: Hvad er et kys?

 

Jag hittade en uteservering på en mindre gata i närheten, och beställde en kopp kaffe. Den här boken hade alltså färdats genom hela nittonhundratalet för att nu vila i mina händer, en vårdag i Köpenhamn, på andra sidan ytterligare ett sekelskifte. Jag funderade på var den kunde ha hållit hus under alla dessa år – kanske hade den stått i en bokhylla i Frederiksberg under några decennier, och sedan hamnat i någon våning på den här sidan av sjöarna. Till slut hade den kanske köpts upp av antikvariatet som en del av ett dödsbo. För det här, tänkte jag, är inte en bok som man säljer om man inte absolut måste, utan snarare en bok som man efterlämnar.

Medan jag drack mitt kaffe och såg på människorna som cyklade förbi, började jag fantisera om alla människor som kysstes runt om i staden i samma stund. Det fanns så klart ingen statistik över hur många de var eller var de befann sig, men jag visste att kyssarna fanns där på kaféerna och torgen runt mig i Köpenhamn, i parkerna och i lägenheterna. Jag började tänka på kyssarna i mitt eget liv. Och på den där alldeles omöjliga frågan, som samtidigt var svår att glömma – den om vad en kyss egentligen är för något.

 

Nyrops bok visade sig vara en kulturhistorisk odyssé över kyssens historia, sprängfylld av exempel på kyssar i litteratur och folkdiktning från olika språkområden och olika epoker. Dessutom rymde den gott om oväntade infall och intelligent humor. Men den var också uppenbart en produkt av sin tid. I en nästan naturvetenskaplig klassificeringsiver delar författaren in kyssarna i fem huvudkategorier, allt från kärlekskyssen till den mer oskyldiga vänskapskyssen.

”Det råder väl inget tvivel om”, påpekar Nyrop, ”att kyssen är eller i varje fall kan vara riktigt farlig, långt farligare än till exempel dynamit eller bomullskrut.” ”För medan vanliga människor inte går runt med sådana sprängämnen i fickan, har man ju alltid en kyss till hands, eller rättare sagt till muns”, skriver han på sitt typiskt underfundiga vis.  

Visst har kyssen visat sig vara explosiv många gånger genom historien, såväl i litteraturen som i verkligheten. Men hur mycket av den sprängverkan finns egentligen kvar, så här drygt hundra år efter att Nyrop skrev de där raderna? Efter att ha reproducerats som den romantiska symbolen framför andra ett närmast oändligt antal gånger – har inte kyssen blivit en urvattnad kliché; en ofarlig, desarmerad akt? Det verkar inte riktigt så. För det hade väl ändå inte varit möjligt att mångfaldiga den i musiken och filmen som vi gör, om inte kyssen fortfarande utövade en särskild makt över oss. Vid vissa tillfällen påminns vi ju också om hur den faktiskt kan rubba marken under oss. Det gäller inte bara när den dyker upp i rätt ögonblick i våra egna liv, utan också i samhället i stort. Tänk bara på presidentkandidaten Al Gores och hans frus omtalat passionerade kyss på demokraternas partikonvent för några år sedan, som i ett slag sysselsatte politiska kommentatorer världen över. Man får heller inte glömma att det finns länder och samhällen där det innebär stora risker att kyssas offentligt. Jag minns en nyhet för några år sedan om en kontroversiell kyss på en teaterscen i Teheran. I en uppsättning av Shakespeares ”Romeo och Julia” ansågs läpparnas möte mellan de båda huvudpersonerna alltför vågat, och när ridån gick upp hade den därför förvandlats till en puss på kinden. Så nog kan kyssen fortfarande vara subversiv, det handlar bara om var och under vilka omständigheter den äger rum.

 

Den första kyssen är ofta omgärdad med ett lätt mytologiskt skimmer. Själv minns jag de första kyssarna i mina stora kärlekar – men mitt livs allra första kyss, den kommer jag faktiskt inte ihåg. Den måste ha ägt rum någon gång när vi lekte ”Ryska posten” på de där födelsedagskalasen under min uppväxt i Malmö, men dessa tidiga kyssar flyter liksom in i varandra, och kan inte längre skiljas åt i mitt minne.

Men det finns första kyssar som är desto svårare att glömma. För en tid sedan läste jag den nya, oavkortade utgåvan av Anne Franks dagbok. Den innehåller stycken som aldrig publicerades i de tidigare versionerna, sådant som till exempel rör Annes komplicerade förhållande till modern, men också många av hennes tankar om kärleken, och om hur hon är på väg att bli en ung kvinna. En hel del av dagboksanteckningarna rör hennes känslor för Peter, den pojke som också levde i gårdshuset i Amsterdam där ett par familjer höll sig gömda undan nazisterna. En aprildag 1944 möts deras läppar för första gången, och anteckningarna liksom skälver till av hetta och förvirring. Anne frågar sig, med rodnande kinder: ”Varför skulle inte vi få kyssas i dessa tider?” Det tragiska är förstås att man som läsare vet hur allt slutar, att Anne knappt ett år senare skulle dö i ett koncentrationsläger – och att det är fullt möjligt att hennes första kyss också blev hennes sista.

 

Många kyssar har ägt rum sedan Kristoffer Nyrop skrev sin bok, både i de mest vanskliga lägen och under fredligare omständigheter. Det allra flesta av dem har förstås fallit i glömska, trots att de ibland rubbade världen för de inblandade.

Jag minns ett särskilt besök för några år sedan hos min mormor i Södra Rörum i mellersta Skåne, där hon levde nästan hela sitt liv. Under en eftermiddag satt vi och tittade i gamla fotoalbum, med svartvita bilder från den tid då hon var ung. Jag frågade henne om detaljer och människor – en del saker kom hon tydligt ihåg, medan annat hade fallit i glömska.

Plötsligt slog en tanke mig. Min mormor hade varit änka i över tjugo år, och mina minnen av morfar var ganska få. Jag insåg att jag inte visste hur de båda hade träffats. Hur hade deras kärlek egentligen börjat? Utan den skulle jag ju inte kunna sitta här och titta på gamla fotografier, på en bondgård mitt i Skåne. Min mormor skrattade till lite överraskat och generat inför frågan – det var ju inte sådant vi brukade tala om. Men det fanns också något uppskattande i hennes skratt. Jag anade att det gått många år sedan någon frågat henne om den saken. Men, förklarade hon, det var ju enkelt; de hade varit grannar, och vuxit upp i husen mitt emot varandra i byn, hon och min morfar.

Det fanns ytterligare en sak som jag ville fråga henne om – det gällde den första kyssen mellan dem. Men det gjorde jag aldrig. Det hade inte varit passande att ta upp ämnet. Dessutom hade ju inte jag med den kyssen att göra. Och samtidigt hade jag ju på sätt och vis det, för om man är symboliskt lagt skulle man kanske kunna se den där kyssen som en startpunkt på allt det här, även på dessa tankar – trots att jag inte vet något om den, utan bara kan fantisera om hur den någon gång mot slutet av 1920-talet ägde rum i skuggan av en ek eller kanske på någon grusgång där i Södra Rörum. Ägt rum? Inträffat? Hänt? Ja, vilket verb använder man förresten när det gäller att kyssas?

 

”Kyssen” skriver Nyrop, ”skiner som en diamant i tusen färger, evigt växlande som solens glitter över vågorna”. Så är det förstås; det finns lika många kyssar som det finns sinnesstämningar – uttråkade och upphetsade, disträa och hänförda, korta och utdragna. Det finns blyga och överraskande kyssar, det finns försumbara och livsavgörande. Någon borde skriva ett lexikon över dem alla, men det kommer så klart aldrig att ske – fast på sätt och vis skriver vi alla det lexikonet i våra egna liv utan att tänka på det.

Så vad är då en kyss? Det finns ingen slutgiltig definition på det, lika lite som någon skulle kunna förklara hur man kysser på det perfekta sättet – eftersom kyssen skapas tillsammans, mellan två unika människor. Och eftersom ett visst mått av fumlig iver, av osäker darrning rent av kan få den att hetta till. Jag vet bara att när vi kysser varandra, då kan vi inte ägna oss åt något annat samtidigt, för om vi gör det, då förstör vi något i själva idén med kyssen. Därför är kyssen olönsam och bångstyrig, den kommer aldrig att kunna ingå i någon budget eller i något ekonomiskt åtgärdspaket. Många år – och många kyssar senare – har fortfarande inte den där frågan som ställdes i en gammal bok med söndervittrade bokstäver besvarats. Ändå, eller kanske just därför, har vi inte slutat kyssas. Något där inne är intakt. Kyssen fortsätter.

Henrik Nilsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".