Den nyttiga populismen

FREDRIK PÅLSSON: Det är alltid någon annan som är populist. Att populism blivit ett skällsord, var det första filosofen Lena Halldenius sa, i det första inslaget i OBS serie om populismen – och även om hon och andra sedan har försökt nyansera och komplicera bilden av vad populism är och skulle kunna vara, så betraktas populismen vanligtvis lite från sidan, med kritisk blick. En av frågorna vi har haft som utgångspunkt för den här serien är om demokratin undergrävs av populismen, eller om populismen vitaliserar demokratin. Idag börjar vi med ett inlägg som tydligt tar ställning för att populism visst vitaliserar demokratin. 

FREDRIK PÅLSSON

Det är alltid någon annan som är populist. Att populism blivit ett skällsord, var det första filosofen Lena Halldenius sa, i det första inslaget i OBS serie om populismen – och även om hon och andra sedan har försökt nyansera och komplicera bilden av vad populism är och skulle kunna vara, så betraktas populismen vanligtvis lite från sidan, med kritisk blick. En av frågorna vi har haft som utgångspunkt för den här serien är om demokratin undergrävs av populismen, eller om populismen vitaliserar demokratin. Idag börjar vi med ett inlägg som tydligt tar ställning för att populism visst vitaliserar demokratin. Göran Adamson är sociolog vid Malmö Högskola:

Populistiska politiker har karisma. De är liksom lite ”larger than life”. Jörg Haider hade exempelvis karisma. Därför lär universiteten ut att karisma är något problematiskt, och istället bör en riktig politiker, med Max Weber, vara som en liten byråkratisk mus – grå och trovärdig. Men det här är ju konstigt. Österrikaren Bruno Kreisky och vår egen Olof Palme var ju båda synnerligen karismatiska. Samtidigt var båda socialdemokrater och synnerligen trovärdiga.

Populisten far land och rike runt och skakar hand med väljarna. Därför rynkar den politiska klassen på näsan åt dessa populistiska tricks, och föredrar folkvalda som drar sig undan till sitt tjänsterum vid Mälaren och bedriver seriös politik. Men varför skulle en anonym politiker vara mer trovärdig än en som vill träffa väljarna? Det här låter som ett bra argument för elitistiska politiker som undviker populasen och checkar ut torsdag lunch.

Populister tror på konspirationsteorier. Detta drar universiteten och medierna på munnen åt, eftersom det här är ju bara manipulativa föreställningar i akt och mening att vilseleda väljarboskapen. Men i själva verket så är historien full av verkliga konspirationer – där eliter har missbrukat sin ställning. Den här slappa kritiken mot den populistiske politikern verkar ju rätt händig för en elit som vill undvika insyn i sin verksamhet. Om all kritik mot de styrande – all social pessimism – avfärdas som högerpopulism eller rent av fascism så blir åtminstone jag orolig.

Populistiska politiker är ovilliga politiker. Ross Perot, den amerikanske högerpopulisten, svängde sig exempelvis som en martyr med frasen: ”There is a job out there and someone has to do it.” Därför betraktas denna ovilja som sentimental och manipulativ. Men så behöver det inte alls vara. Vaclav Havel, den tjeckiske presidenten och före detta dissidenten, ansåg att bara de som inte ville bli politiker skulle erbjudas möjlighet. Och Havel var ju ingen högerpopulist så vitt jag vet.

Att kritisera ovilliga politiker lämnar fältet fritt för maktbrunstiga karriärister. Som bonus kan de dessutom pråla med att de minsann inte är högerpopulister.

Populismen säger att folket är ett. Det här ses som typisk populistisk manipulation i akt och mening att hetsa folket som en kropp mot invandrare och andra minoritetsgrupper. Men ibland är folket ett. ”Folket, det är vi” sa man på Vaclavtorget i Prag -89 under den så kallade Sammetsrevolutionen. Populismen säger att eliten är homogen. Därför aktar vi oss noga för denna högerextrema excess, och insisterar på att eliten är heterogen, transparent och demokratisk. Men hur är det nu med elföretagen? Vad är det nu oligopol betyder? Jo, elitsamarbete – till förfång för den vanlige medborgaren. Och är inte EU tämligen homogent, och inte över hävan demokratiskt? Är kritik mot EU högerpopulism? Måste man försvara eliten i alla väder för att inte framstå som högerpopulist eller rentav... elitist?

Populister är mot parlamentarismen och vill införa fler folkomröstningar. Billigt röstfiske! säger vi med en mun. Högerpopulism i akt och mening att förföra väljarpopulasen! Men är då det enda sättet att garderar oss mot en högerelit att lämna över all makt åt eliterna i Rosenbad och Bryssel? Vad håller vi på med?

Silvio Berlusconi, Jean Marie Le Pen och andra har inte monopol på begreppet populism. Populism tillhör också de som – just – vill vitalisera demokratin och som tar vanliga människors perspektiv: till exempel den politiske tänkaren Hannah Arendt som förespråkade mer väljarinflytande, Vaclav Havel som jag nämnt, och kanske självaste Karl Marx. Utanför politiken kan man också nämna Michael Moore och Naomi Klein.

Att visa upp sig för väljarna vitaliserar demokratin. Palme, Tingsten och Erlander var personligheter. Dagens politiker avhumaniserar det offentliga språket. Kritik mot eliten är inte fascism utan levande demokrati, även om folket reser sig upp som en kropp. Politiken behöver inte fler fallskärmsjägare utan fler skeptiker och ovilliga politiker. Om vi inte aktar oss kan vår politiskt korrekta kritik av populismen medföra att vi börjar försvara alla former av högdragna eliter, inklusive, naturligtvis, en elit klädd i brunt.

Göran Adamson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".