Populism och avståndet till politikerna

FREDRIK PÅLSSON: Vad du än tänker om populismen, så kommer du inte undan den. Den finns – och många skulle säga att den också alltid kommer att göra det, i ett demokratiskt system. För demokrati innebär också byråkrati, och även om det låter bra med ”demokratiska processer” så är frågan hur delaktig du egentligen är i de beslut som påverkar din vardag, och om du ens vet och förstår var och hur de fattas. När Sannfinländarna gick till val i Finland var det just byråkratin i EU som var en av de viktigaste fienderna. Statsvetaren Ann-Cahtrine Jungar menar att populismen uppstår ur det här upplevda avståndet till politiken – och att populismen, på gott och på ont, också påverkar hur politiken förs:

Sannfinländarnas framgångar i det finländska riksdagsvalet i april bars fram av politiskt missnöje och demokratisk revanschlust. Partiledaren Timo Soini manade väljarna att utnyttja sin rösträtt för att visa det politiska etablissemanget att den demokratiska makten ytterst ligger hos folket. ”Politikerna har länge slagit dövörat till folkets åsikter och värderingar. Den politiska maktklicken har fört Finland in i EU, monterat ner välfärden och låtit experter, politiska korrekta akademiker och allsmäktiga EU-byråkrater bestämma om hur vi ska ha det i Finland. Och nu ska vi finländare till och med betala för Portugals vanskötta ekonomi med våra egna skattepengar”. Kort sagt, de sittande politiska beslutsfattarna och väljarna dansade tango i otakt, hävdade Soini.

Statsvetaren Margaret Canovan anser att fröet till populismen återfinns i den demokratiska tanketraditionens interna motsättningar. Populismen tar avstamp i den spänning som finns mellan demokratin som den faktiskt fungerar och den demokratiska idén om ett folk som styr sig självt. Populismen är på så sätt en konstant följeslagare till demokratin. Kontrasten mellan demokratins ideal och praxis har förstärkts med allt mer komplexa och svåröverblickbara beslutsstrukturer där det politiska beslutsfattandet och ansvaret är delat. Populismens framgångar signalerar ett upplevt gap mellan demokratins retorik och praktik.

Populister hävdar att den samtida demokratin förvanskats och förvrängts så att folket inte i någon bokstavlig mening längre styr sig själva. De valda representanterna har fjärmat sig från väljarna, makten har förflyttats till övernationella politiska institutioner eller oberoende expertorgan. Politiken står inte i överensstämmelse med folkviljan och den politiska eliten förstår inte den så kallade vanlige medborgarens livsvillkor.  Populismen lovar att demokratin kan och ska återställas. Med sina löften om en bättre och sannare demokrati kan populismens karaktäriseras som en demokratins väckelserörelse och dess karismatiska ledare presenterar sig som en messianistisk räddare. Den populistiska ledaren framträder som en Moses som vill ta det glömda folket tillbaka till det förlorade landet.

Medan religiösa väckelserörelser uppmanar till bot och bättring för att himmelriket ska komma säger populismen till sina väljare att de duger som de är.  Folket är klokt nog och deras värderingar, attityder och ståndpunkter är väl genomtänkta och bottnar i deras egna erfarenheter och representerar på så vis ”sunt förnuft”. Kritikerna hävdar däremot att populismen mobiliserar oinformerade medborgare som röstar utifrån känsla, rädsla och fördomar snarare än politisk kunskap och förnuftig analys.

I den liberala demokratin har det ofta vädrats oro för det så kallade ”oupplysta” folkets direkta tillgång till maktens instrument. Trots att folkstyrelsen vilar på tanken att varje medborgare är förmögen att bedöma vad som ligger i hans eller hennes eget intresse och är kompetenta att fatta egna beslut har denna grundläggande idé åtföljts av misstro. Den goda medborgaren måste fostras och utbildas fram. I den liberala demokratiska idétraditionen finns en bildningstanke om att politiskt beslutsfattande ska bygga på kunskap. Inom den samhällsvetenskapliga forskningen finns ekon av denna tradition i studier som analyser medborgarnas politiska kunskaper och förmåga att göra konsistenta val. Resultaten i dessa undersökningar är ofta nedslående.

Populismens uppfattning om demokratisk representation är att de valda politikerna ska spegla väljarnas åsikter. En folkvald ska inte agera utifrån en ideologisk övertygelse, övertala eller försöka förändra, utan snarare stryka medhårs och underbygga förutfattade meningar. Mönstret går igen.  Både Jean-Marie Le Pen och Timo Soini har sagt att populism är att göra det folket vill.  Enligt Jimmy Åkesson är populism inte så illa om det betyder att man lyssnar på folket.  Denna förenklade bild går stick i stäv med demokrati som problem- och konfliktlösning genom förhandlingar och kompromisser då åsikter formas, förändras i mötet med andra synpunkter eller annan kunskap. Som väljare vet vi ju inte nödvändigtvis vad vi tycker och varför. I ett demokratiskt samtal låter man sig, och till och med bör man övertygas av ny kunskap och bättre argument.  Demokratin kan vara en bildnings eller kunskapsresa men då krävs politiker som skapar opinion och möter medborgarna utifrån både egen övertygelse och kunskap. I stället finns det gott om de som ängsligt håller upp sina fingrar i luften för att känna av vartåt de kortsiktiga opinionsvindarna blåser och de som har tvärsäkra svar på allt.

Kanske populismens framgångar delvis är en konsekvens av att politiker som både vill lyssna och leda är en bristvara även i de etablerade partierna?

Ann-Cathrine Jungar

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".