Henrik Nilsson: Portugal inför nyvalet - kosmopolitisk renässans krävs för framtiden

Som vi har berättat om mer utförligt tidigare här i OBS så var det gästarbetarna som var de första som lämnade Libyen, i hundratusental. Det finns många lågavlönade gästarbetare runt om i världen: också i länder som befinner sig i politisk, eller ekonomisk kris, och ett exempel är Portugal. Portugal ska den 5 juni hålla nyval, eftersom premiärministern avgick i mars, när hans sparpaket röstats ner i Portugals parlament och han själv utsatts för en misstroendeomröstning. Henrik Nilsson:

Marken gungar under Portugal. Om det finns ett enskilt ord som skakat om landet de senaste veckorna – som flugit över köksborden och debatterats i medierna – måste det vara a troika, alltså den grupp med representanter från Europeiska centralbanken, EU-kommissionen och Internationella valutafonden som anlände till Lissabon tidigare den här månaden för att presentera villkoren för det stödpaket på 78 miljarder euro som nu också godkänts av EU:s finansministrar. Här i Portugal innebär överenskommelsen förstås inte att osäkerheten är över. Tvärtom tilltar nervositeten inför nyvalet den 5 juni.

Portugiserna brukar tala om sig själva som ett folk med så kallade brandos comstumes – milda sedvänjor – och till skillnad från ett land som Grekland finns det här ingen stark tradition av folkliga protester. Men detta verkar nu vara på väg att förändras. Under årets första månader växte initiativet ”Geração à Rasca” – Generation i knipa – lavinartat på internet. Från början var detta en sammanslutning unga som tröttnat på att hanka sig fram med osäkra villkor, men när man i mars samlade hundratusentals människor på gator och torg, då hade ”Geração à Rasca” vuxit till en generationsöverskridande protest mot de sociala förhållandena i landet.

Även om tålamodet hos många medborgare alltså tycks vara på väg att tryta, har ännu inte de samhällsgrupper som ofta lever under de svåraste villkoren i Portugal ännu riktigt börjat formulera sitt missnöje, nämligen immigranterna. Den här veckan när jag är i Lissabon gör dagstidningen Público en serie reportage om invandring och integration, men det är frågor som annars inte debatteras lika flitigt här som i Sverige. Ändå är ju den afrikanska närvaron från de före detta kolonierna påtaglig i Lissabon, och på senare år har också invandringen från de fattigaste delarna av östra Europa till detta Västeuropas fattigaste land varit betydande, vilket gör att man som blond person allt oftare tas för ukrainare. Men trots att Portugal blivit ett alltmer uppblandat land, är kulturen ändå fortfarande förvånansvärt homogen och konform.

Jag lägger ner tidningen och inser att jag väntat tjugo minuter på en uteservering utan att någon brytt sig om att ta min beställning, trots att det i princip inte finns några andra kunder. Jag reser mig upp och tänker att i sådana här stunder är ändå det mesta sig likt i den portugisiska huvudstaden sedan jag själv bodde här för drygt tio år sedan. Det är svårt att inte tolka likgiltigheten och den uteblivna beställningen som symbolisk för den ekonomiska krisen och för ett land som för längesedan har blivit förbisprunget av mer offensiva marknader såväl i östra Europa som på andra kontinenter.

Men så hör jag musik från en liten lokal längre ner på gatan. En kapverdisk bar har öppnat i min gamla stadsdel, som förr var lika livlös som en landsortshåla på kvällarna efter att affärerna stängt. Baren är inte många kvadratmeter stor, men här samsas det andra Portugal, brasilianarnas och afrikanernas. Två äldre moçambikiska herrar börjar berätta historier från kolonialkriget för mig. Jag vet att dessa människor hellre skulle vilja vara någon annanstans, och i krisens spår har också en hel del återvänt till sina hemländer. Ändå kan jag inte låta bli att tänka att den här baren, och de här människorna, egentligen utgör en del av Portugals framtidshopp. Och att vägen ut ur dagens stagnerade situation förmodligen måste gå genom ett återupptäckande av den kosmopolitiska historia som landet så gravt försummade under nittonhundratalet. Trojkan i all ära, men på längre sikt krävs en kosmopolitisk renässans.

Henrik Nilsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".