Inga Brandell: Hur flyktingarna från Libyen påverkar demokratin i Tunisien

För några dagar sedan rapporterade FN:s flyktingkommissariat UNHCR att man fått in rapporter om att Gaddafi-soldater inte bara ser mellan fingrarna med att illegala flyktingar, från Afrika söder om Sahara, flyr över havet till Europa, utan att det också ska ha förekommit fall där soldater tvingat flyktingar upp på överfulla båtar. Allt för att öka pressen på NATO och Europa.

Flyktingar är inte bara offer i krig, utan kan också användas som verktyg i konflikter. Men även om flyktingvågen till Lampedusa ökat tjugo gånger jämfört med förra året, så hamnar de absolut största antalet flyktingar som lämnar Libyen i något av Libyens grannländer: Tunisien och Egypten. Flyktingvågen till Lampedusa har ökat pressen på EU och utlöst politiska strider. Men vilka konsekvenser får då flyktingsströmmarna till Tunisien, som just nu befinner sig i en mycket känslig situation, i en period när man försöker bygga upp en demokrati? Statsvetaren Inga Brandell ska berätta mer om det.

Kriget i Libyen förs på tunisisk mark. I helgen försökte 200 Gaddafi-trogna soldater ta sig över den tunisiska gränsen vid Ain Bogra för att i en kniptångsmanöver angripa rebeller som flytt till Tunisien. Den tunisiska armén tvingade dem - enligt uppgift utan skottlossning - att återvända till libyskt territorium. Och - det påpekas av ett vittne som intervjuas i tunisiska media - de libyska rebellerna avstod från att angripa Gaddafi-styrkorna eftersom de libyska soldaterna befann sig alltför nära den tunisiska truppen.

Det här är bara en incident av många som ägt rum under de senaste veckorna, samtidigt som det libyska kriget har intensifierats i landets västra och sydvästra delar som vetter mot Tunisien och Algeriet. Över gränsen till Tunisien hade i början av maj redan 40 000 människor kommit, huvudsakligen kvinnor och barn, från de bergsområden och städer i sydväst där kampen står som hårdast. Mängder av människor har sedan striderna började i Libyen kommit över gränserna, både till Egypten och till Tunisien. Till att börja med var det huvudsakligen utländska gästarbetare, mellan 7 och 800 000. Många, men inte alla, har med hjälp av sina regeringar och internationella organisationer kunnat återvända till sina hemländer. Också skadade libyska regeringssoldater kom över gränsen och togs in på tunisiska sjukhus. Först när rebellerna har kunnat ta över en av de libyska gränsposteringarna mot Tunisien, den i Dehiba, kunde vanliga libyska flyktingar ta sig över gränsen. I början kom mer välbärgade, från städerna i norr, nu är det fattig landsbygdsbefolkning som kommer. Redan i april hördes siffror på 7000 libyska flyktingar om dagen.

Men också Gaddafi-anhängare, eller tidigare Gaddafi-anhängare fortsätter att komma över gränsen, då ibland i båtar för att undvika de gränsposteringar som rebellerna har kontroll över och där de riskeras att ställas till svars för sitt ställningstagande. UNHCR räknade i början av maj med 50 000 libyska flyktingar i Tunisien. Sammantaget finns nu förmodligen - även om siffrorna är osäkra - åtminstone det dubbla antalet i landet.

Men vad händer då i Tunisien? Ja, än så länge är mottagandet av alla de här flyktingarna varmt och generöst. Förutom UNHCR och andra FN-organisationer finns Röda Halvmånen från flera Gulf-länder på plats. Stora tältläger har satts upp - något som är besvärligt i de ökenområden det handlar om där sandstormar inte bara plågar människor utan också vräker omkull tält. De lokala kommittéerna för att försvara revolutionen, som skapats överallt i Tunisien, engagerar sig, liksom en lång rad enskilda tunisiska organisationer, både sekulära och islamistiska. Men också enskilda tunisier kommer med matvaror eller filtar, och många libyer har efter ett par dagar i tältläger kunnat flytta in hos tunisiska familjer. Ibland, men inte alltid, handlar det om bekanta eller avlägsna släktingar. Det är inte bara gästfrihet och den civiliserade inställning som alla egentligen borde ha inför människor som flyr våld och krig. För tunisierna är de libyska försöken att få till stånd en annan och friare samhällsordning något som de själva, mitt i sin egen revolution, är djupt solidariska med: deras revolution och den i andra länder hör ihop, och andras strävan efter frihet går inte att skilja från den egna.

Men det faktum att den tunisiska befolkningen än så länge så generöst har tagit emot alla flyktingar innebär inte att det kan fortgå hur länge som helst. Att striderna redan börjat spilla över är allvarligt. Den tunisiska armén är inte stor. Den är viktig för att stabilisera landet eftersom polis och övrig säkerhetstjänst fortfarande i mångt och mycket är präglad av tiden som den gamla regimens hantlangare. Armén har redan fått andra nya uppgifter eftersom den sänts till den sydliga staden Zarzis, varifrån de unga män som tar sig till Italien kommit de senaste månaderna. Där ska den förstärka den otillräckliga kustbevakningen. Samtidigt förflyttas nu trupper till södra Tunisien för att hålla stånd vid den libyska gränsen.

Men det finns också tunisier som försökt hämta hjälp hos Gaddafi. Det påstås att den tidigare presidenten Ben Alis hustru, Leila Trabelsi, efter sin flykt från Tunisien förhandlade i Libyen om ett militärt återtagande av makten i Tunisien med libyskt stöd. Det är vid det här laget överspelat. Men om inte striderna i Libyen upphör kommer de förr eller senare att äga rum på tunisiskt territorium. Redan nu har så många överträdelser av den tunisiska territoriella suveräniteten skett, så man frågar sig varför den frågan inte kommit upp i FN:s säkerhetsråd. En sak är att FN och de som leder de militära operationerna i Libyen inte hade någon plan för vad som skulle ske om Gaddafi inte underkastade sig. Men det hindrar inte att det som FN är till för, nämligen att försvara den nationella suveräniteten och därmed fred och stabilitet, borde leda till något slags åtgärder för att skydda de omkringliggande länderna.

För att ytterligare komplicera situationen så ska den senaste båten från Zarzis i Tunisien till Lampedusa, med tunisiska emigranter, enligt uppgift en stor båt med femhundra personer, ha valt att hissa libysk flagg för att inte bli stoppad. Afrikanska flyktingar i skeppsbrott i Medelhavet, libyska trupper och rebeller utanför de libyska gränserna, vapen som sprids i hela området. Det är hög tid att samlat och långsiktigt skydda inte bara det libyska folket utan också de som lämnar Libyen, de som tar sig över havet och människorna i grannländerna. På samma sätt som den libyska krisen har lett till en flyktingsituation i Europa som måste handhas av EU, inte bara Italien, så har den lett till en flyktingsituation i Tunisien som är ett gemensamt ansvar.

Inga Brandell

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".