Radioessä av Jan Norming: Europa och regnet

Essän är associationernas konst. Det kan gå snabbt, när en tanke föds ur en annan, och bra essäister tycks ha en speciell lyhördhet för vad som händer, när andras tankar möter deras egna.

När vi för en tid sedan sände en radioessä av Johan Norberg, satt Jan Norming vid radion. Johan Norberg pratade om hur det kunde komma sig att Europa, som ännu slutet av 1700-talet var en underutvecklad avkrok i världens hörn, skulle komma att utveckla rika, industriella samhällen under de århundrade som följde. Norberg nämnde bland annat en av de mer kända böckerna om civilisationernas utveckling, kulturgeografen Jared Diamonds bok som på svenska heter vete, vapen och virus. Men Johan Norberg lyfte också fram Europas splittring som en tänkbar förklaring: att det också när nationalstaterna bildades fanns så många olika politiska enheter att en mångfald kunde uppstå som möjliggjorde nya idéer.

Där satt alltså Jan Norming och hörde på detta och kom att tänka på en fascinerande bok han själv läste för länge sen, en bok om varför Europas civilisation utvecklades som den gjorde: en bok som sa att det hade någonting med regnet att göra. Boken hette ”Kannibaler och kungar”, den skrevs av Marvin Harris, och den publicerades 1977. Och när han nu plockade fram den, visade det sig att den innehöll en mörkare historia än han kom ihåg.

 Det var bara regnet jag mindes, Harris tes om att det som hände inte kunde hända någon annanstans än i Europa och att det berodde på regnet. Allt annat hade jag glömt. Nu har jag läst boken igen. Det fanns en mörkare historia. Harris är socialantropolog. Han kallar sig kulturell determinist. Det betyder helt enkelt att han betraktar mänskligt tänkande och beteende som en produkt av ekologiska hinder och möjligheter, kulturen utvecklas i samspel med de materiella förutsättningarna. Hjärtpunkten är intensifieringen av produktionen. Nya tekniker är alltid svaret på hotet mot levnadsstandaren, från början vilda djur, naturkatastrofer, människors och djurs vandringar, senare konkurrensen mellan stater.

  Det är i Harris tappning en kuslig historia. Känsliga läsare varnas. Ökat befolkningstryck leder till utarmning som i sin tur tvingar fram en intensifierad produktion, effektivare jaktvapen, bättre brukningsmetoder. Intensifiering, utarmning, intensifiering är historiens hjärtrytm. Resonemanget för tanken till den franske filosofen och stadsbyggnadsteoretikern Paul Virilio. Mot Harris idé om intensifiering svarar Virilios tes om den höjda hastigheten. Högre hastigheter slår alltid ut lägre. Kriget är det medel med vilket man höjer hastigheten. Den som behärskar den högsta hastigheten går segrande ur striden.

  Men intensifieringen är i sig kontraproduktiv och leder till utarmning, försämrade livsvillkor, effektivare vapen gör slut på viltet, bättre gödning förstör jordarna.  När inget annat hjälper återstår bara en utväg, menar Harris, nämligen att hejda befolkningens tillväxt. Historien enligt Harris är ingen tebjudning. Den handlar om krig och barnamord, särskilt på flickor, även i gynnsamma miljöer som yngre stenålderns. En långt gången intensifiering med följande utarmning drev hos aztekerna fram en kannibalism i industriell skala. Harris hävdar att människokött var en betydande proteinkälla i det aztekiska samhället. I sin roman Drömspår ägnar Bruce Chatwin mycken tid och kraft åt att undergräva föreställningen om en tidig och allmänt förekommande kannibalism. Det finns något rörande i hans försök till äreräddning av mänskligheten.

 Men idealister och drömmare göre sig icke besvär. Deras invändningar biter inte på en kulturdeterminist av facket. Med sitt skolade öga uppfattar denne historien och världen genom en matris av till synes obönhörliga fakta och siffror. Harris gör noggranna kostnadsanalyser baserade proteinintag och födelsetal, och drar sina slutsatser. Man kan bli matt för mindre. Ett exempel: yanomamö, ett litet folk i Amazonasbäckenet vars byar alltid fissionerar, som den antropologiska termen lyder, när de omfattar i genomsnitt 166 individer. Några måste gå när det är dags. De gör det i ovisshet och oro, släpande på sina tunga banan- och pisangsticklingar. Uppbrottet sker aldrig i sämja och samförstånd. Konkurrensen om mark och resurser ökar. Yanomamö är ständigt inbegripna i små inbördeskrig vars rot är splittringen av byarna. Härstamningen räknas på fädernet. Mönstret är att de större krigen mellan nationer förs av kulturer som är matrilokala, alltså räknar släktskap på mödernet. Som exempel nämner Harris Nordamerikas krigiska irokeser. Dock är matriarkatet ofta kopplat till ett fenomen som inom antropologin kallas avunculat, av latinets avunculus, farbror eller morbror, engelskans uncle. Mannen blir sina systerbarns förmyndare och överhuvud, ett slags matriarkatets grå eminens.
Övertygande visar Harris på sambandet mellan kriget, smått eller stort, internt eller externt, och de manschauvinistiska institutionerna. Det är kvinnorna som får träla på fälten, de små flickorna som får plikta med sina liv.

  Kannibalismen blev en historisk återvändsgränd. Välfärd och beskydd visade sig vara en framkomligare väg. På bynivå trädde de stora männen fram ur historiens töcken, driftiga välgörare och festfixare som distribuerade det överskott de samlat på sig. Med gåvorna befäste de sin maktposition och kom att utgöra ett slags prototyp för hövdingen, kungen, kejsaren, farao. En gång i världen handlade det om smågrisar och sagogrynspuddingar på Nya Guinea, idag om bonusar och jobbskatteavdrag. Men principen är densamma.

  Den neolitiska revolutionen införde jordbruket och tämjde djuren. Långt senare slutade man i Mellersta östern att äta gris. Inte av något annat skäl än att svinhållningen hotade samhällets fortbestånd till följd av gravt försämrade ekologiska betingelser – skogarna hade skövlats och öknen bredde ut sig. Av liknande skäl helgades kon i Indien och köttätare förvandlades till vegetarianer. Ett religiöst tabu var förmodligen effektivare än vilken lag som helst. I de kulturella uttrycken urskiljer Harris alltid underliggande materiella förändringar. En krass historiesyn kan man tycka. Själv menar han att se saker som de var är det enda sättet att lära sig av det förflutna, och påpekar denne inbitne determinist, det finns utrymme för den fria viljan. 

  När de stora statsbildningarna såg dagens ljus skedde det med hjälp av de stora religionerna. Kärlek och altruism stod på programmet. Konfucianism, hinduism, buddhism och sedermera kristendom passade som hand i handske. De nya härskarna kom med löften om mat och skydd, klart effektivare än hotet om att att äta upp sina undersåtar.

  Allt det där hade jag glömt. Och ändå heter boken Kannibaler och kungar. Men det var bara regnet jag mindes, regnet som var skillnaden mellan Europa och högkulturerna kring de stora floderna, Nilen, Eufrat och Tigris, Indus och Ganges, Gula och Blå floden i Kina. Varför kunde inte det som hände i Europa likaväl hända där? Kapitalism, handel, sjöfart, världsomspännande imperialism. Därför, menar Harris, att dessa kulturer till sitt väsen var statiska och stationära. Allt rörde regleringen av floden och hanterandet av de årliga översvämningarna, en starkt hierarkisk byråkrati organiserade anläggandet av kanaler och slussar, dämde upp och vallade in, och lade vantarna på överskottet av jordbruksproduktionen. Det hydrauliska självhärskardömets effektivitet var förödande. I en logistisk exercis utan motstycke rekryterades miljoner och åter miljoner för att skrivas ut till gigantiska tvångsarbeten som kinesiska muren och de egyptiska pyramiderna. Alla dessa olyckliga som hastighetsfilosofen Paul Virilio har beskrivit som historiens fraktgods.

  Den centrala byråkratin var enorm, korruptionen steg i en geometrisk serie mot toppen. Förr eller senare spred sig vanstyret och hela det hydrauliska systemet råkade i förfall. Fördämningarna läckte, kanalerna slammade igen. Dynastin förlorade sin legitimitet och kollapsade. En ny dynasti fick börja om igen, reparera och återställa. Förändring var alltid lika med återgång, bokstavlig restauration. Vattnet var den i särklass viktigaste produktionsfaktorn, dessa despotier var fjättrade vid floden och dess årstidsbundna översvämningar. De kom ingenstans. De satt fast i den hydrauliska fällan, dömda till sin eviga kretsgång.

I Europa däremot regnade det. Ingen kan härska över regnet. Det föll fritt och fördelade sig demokratiskt över kontinenten, över året. Det föll på ond och god. Ingen kunde kontrollera tillgången på vatten. Här fanns inga dynastier, bara små kungariken. Kungen var den främste bland likar. Adel, druider, allmoge, köpmän och bankirer bildade konkurrerande maktcentra. Människor levde glest och utspridda till skillnad från de gamla högkulturernas tättbefolkade floddalar. Det fanns alltid någonstans att fly för den som ville undkomma förtrycket. Skogarna växte ännu täta, träsken dikades ut, nyodlingar togs upp. Plogen, hästskon och stigbygeln revolutionerade jordbruk och samfärdsel. Handel idkades. Vinster hägrade. Saker och ting började löna sig. Kapital hopades. Miljön utarmades. Profitkvoter föll som regn och nya investeringar lockade, nya tekniker, nya länder. Europa uppfann framtiden. I flodkulturerna härskade det förflutna. Europas tid var linjär, flodkulturernas cyklisk. Kineserna uppfann akterrodret och krutet men det var Europa som gjorde bruk av uppfinningarna och erövrade världen. Man kan tycka vad man vill. Men det rörde på sig. De ljusa regnen drev över Europa Och tack vare regnet fick vi demokrati och parlamentarism, regnets representativitet.

  Men säg den lycka som varar. Kapitalismen har, enligt Harris, inneburit det mest hänsynslösa intensifieringssystemet i vår arts historia, 500 år av rovdrift och utarmning. I sin bok Kannibaler och kungar från slutet av 70-talet spekulerar Harris i om inte elektroniken och atomkraften kommer att besegla utvecklingen. Här uppstår exakt de betingelser som lämpar sig bäst för upprättandet av ”nya och förblivande typer av despotier”. Virilio skriver om kärnklyvningen som en teknik som riskerar slå alla tiders hastighetsrekord. Kvar blir ingenting, bara den slutgiltiga glömskan. Och jag tänker på Japan och regnet över Fukushima.

Jan Norming

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".