Prostitutionen fortgår på Bahnhof Zoo

FREDRIK PÅLSSON: Vi är många i min generation, som under åttiotalet fick se den i skolan: Uli Edels film Vi barn på Bahnhof Zoo. Det är en brutal skildring av ett stålgrått och själlöst Berlin, där den 13 år gamla Christiane F hänger på Europas modernaste diskotek och steg för steg går ner sig fullständigt i drogmissbruk och prostitution. Filmen har visats för mängder av barn i avskräckande syfte och kanske har den förmått många att inte testa droger. Men prostitutionen runt Bahnhof Zoo fortgår, 30 år efter att filmen släpptes.  

Filmen ”Vi barn på Bahnhof Zoo” bygger på en bok som i sin tur bygger på ett reportage i tidskriften Stern om unga narkomaner vid järnvägsstationen Bahnhof Zoo: underlaget till boken där Christiane F berättar sin historia i jagform, var de långa, bandade intervjuer som Sterns journalister gjorde. Nu, 30 år senare, har Rosa von Praunheim - en av Tysklands mer kända filmare - släppt fram röster från dagens Bahnhof Zoo, i sin nya dokumentär om pojkar som prostituerar sig i Berlin. Margareta Flygt har sett filmen: 

Jag har varit i Berlin många gånger och innan muren föll var det alltid på Bahnhof Zoo resan började eller slutade. Jag minns framför allt en gång, när jag skulle hämta ut min resväska. En ung, valpig tjej satt omringad av sina uppspelta vänner. En äldre kille satt med en spruta och smekte hennes armveck med nålen. Hon skulle precis få sin jungfrusil. Hon ville verkligen, längtade. Kunde jag ha gjort något?

Wir Kinder vom Bahnof Zoo slog ner som en bomb 1978. Det måste ha varit den första tyska bok som unga över hela världen läste frivilligt på väldigt länge. Den har sålt i tre miljoner exemplar – och säljer fortfarande. Filmen blev en kassasuccé. Raf Simons, uppburen chefdesigner på Jil Sander har i år till och med uppkallat sin kollektion efter Christiane F:s pojkvän: ”Detlef”. Den verklige Detlef lär köra färdtjänsttaxi i Berlin. Christiane F är idag över 40, hon har haft återfall och orkar nog med världen ännu mindre nu än när hon var 16.

Dagens Bahnhof Zoo kan vi se i dokumentären Die Jungs vom Bahnhof Zoo från 2011, av Rosa von Praunheim, mannen som är tysk films gayikon sedan 70-talet. För eländet vid tågstationen har knappast slutat. Precis som Detlef stod där och väntade på torskar, står andra där idag. Mycket av prostitutionen har flyttat till nätet - så de som står i kylan är de längst ner på värdeskalan, ofta unga killar från öst.

 

Mittemellan stationen och Ku´damm, på gatan mellan Humana och erotikmuseet utspelar sig dagliga tragedier. De flesta killarna har varit utsatta för sexuella övergrepp och psykisk misär. De har aldrig lärt sig att andra ska respektera deras kropp, deras människovärde.

Tre av de fem männen i filmen är rumänska romer. De säljer sig även om homosexualitet innebär att bli utesluten ur gemenskapen. Men som en säger: ”Mina vänner sa till mig att jag är söt och har en snygg häck – då är det lätt att tjäna pengar i Tyskland”. Vi får följa med Ionel till hembyn– se de primitiva omständigheterna och förstår varför alla vill därifrån. En annan är Romica, vars egen familj tidigare levde på hans prostitution. Nazif flydde från kriget i Bosnien, prostituerade sig, missbrukade droger och kom i fängelse. När hans far fick reda på att Nazif sålde sig, sprutade han bensin på hans bak och tände eld.

”Men sätt honom i finkan då”, säger sexköparen Peter Kern. ”I fängelset kommer han få sin lyckligaste tid – som Jean Genet”. Det är en märkligt naiv romantisering. Nazif lärde sig i alla fall att läsa och skriva av en torsk och har sedan dess gett ut en bok om sina erfarenheter. Idag lever han ihop med en av sina gamla kunder i Wien och går på metadon. Han ser inte lycklig ut.

Daniel, filmens huvudperson, blev sexuellt utnyttjad från sex års ålder av skolans vaktmästare, gavs vidare till andra pedofiler och skickades till Bahnhof Zoo när han var 14. För några år sedan dömdes vaktmästaren och de andra– först då förstod Daniel vad han varit utsatt för. Idag är han ett mänskligt vrak.

 

Hos alla handlar det om någon form av flyktförsök. De tyska killarna flyr från sin familj och sin bakgrund, de utländska oftast från en ekonomisk misär. Men ingen får någonsin ett bättre liv.

Die Jungs vom Bahnhof Zoo vill visa hur dessa män egentligen lever – utan att romantisera eller döma, det är ett respektfullt porträtt av män som sällan visas någon aktning.

Von Praunheim moraliserar aldrig och låter även torskar komma till tals. En säger: ”Det fina jämfört med den vanliga köttmarknaden, är att du inte bedöms utifrån din kropp, utan hur du är som människa, hur du behandlar den prostituerade”. Peter Kern, en österrikisk filmare som själv säger att han är ”för ful och för fet för få gratis kärlek”. Han vill kunna ge och få ömhet. Att han ställer upp och uttalar sig är modigt. Vad han säger kan vi tycka vad vi vill om, men sådana som han gör att handeln fortsätter. Om det finns många prostituerade kan vi tänka oss hur många fler torskar det finns.

Margareta Flygt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista