Berlusconi och den gudomliga faktorn

FREDRIK PÅLSSON: Många stora män i populistiska kostymer har flanerat förbi i OBS den senaste tiden, och i detta andra program med boktips från året som gått ska det handla om män som tar sig själva på stort allvar, och som också tas på allvar, av andra – åtminstone av tillräckligt många för att det ska innebära att de har en ansenlig makt.

Vi ska börja med en ny bok om ett av Europas största fenomen i den här kategorin: nämligen den italienske premiärministern Silvio Berlusconi som först byggde upp ett imperium av fastigheter och mängder av tv-kanaler med lättklädd underhållning, och sedan grundade partiet Forza Italia – vilket betyder ”Heja Italien”, för snart tjugo år sedan. Den italienske författaren Beppe Severgnini tycks ha specialiserat sig på kulturkrockar – han har skrivit böcker om hur man som italienare överlever i USA och i Storbritannien, och han har också försökt förklara den italienska mentaliteten för icke-italienare i sina tidigare böcker. I sin nya bok är syftet att förklara fenomenet Berlusconi för oss som inte är från Italien. Rolf Gustavsson, som i många år bevakat Italien för Svenska Dagbladet, har läst den:

Italien har ofta varit ett laboratorium för politiska innovationer och experimenten brukar utföras storskaligt. För att observera olika fenomen behöver man i regel inget mikroskop. De kan ses för blotta ögat.

Det gäller också fenomenet Silvio Berlusconi, som under snart tjugo år i politikens centrum efter hand utvecklats till karikatyrens övertydlighet. Envar kan med egna ögon se hur han exponerar sig själv och maktfullkomligt tillåter sig extravaganta infall.  Icke desto mindre innehåller fenomenet Silvio Berlusconi en hel del som är svårförklarligt och svårbedömt. Är det bara en rent italiensk företeelse, en tillfällig italiensk anomali? Eller säger det också någonting mer generellt giltigt om demokratins villkor i allmänhet i det moderna mediesamhället?

Det finns numera en ganska omfattande litteratur om Silvio Berlusconi som skildrar de stora dragen i hans framgångsrika och långvariga politiska karriär. På svenska finns ju bland annat Kristina Kappelins välskrivna, sammanfattande biografi. Den heter mycket riktigt Berlusconi – italienaren.

Beppe Severgnini, som är ledareskribent på Corriere della Sera, har skrivit en likartad storsäljande bok som nu sprids i olika översättningar. Det är en fyndigt skriven, väl dokumenterad bok, kryddad med anekdoter och episoder. Den vänder sig inte till dagens italienare för det vore slöseri med tid, tycker Severgnini.  Alla har redan sina förutfattade meningar. Severgnini som under många år varit utrikeskorrespondent, vänder sig istället till sina vänner utomlands och i synnerhet till de kommande generationer som vill förstå hur Berlusconi kunde bli Italiens ledande politikern under ungefär 20 år.

Titeln på Severgninis bok avspeglar att han ser förklaringen i Berlusconis förmåga att känna av stämningarna i landet, att förstå känslorna i italienarnas maggrop ”La pancia degli italiani”. En tankegång som han utvecklar och illustrerar med otaliga episoder grupperade kring vad han kallar olika faktorer. Några av dem tillhör kategorin gängse allmänna uppfattningarna om Italien.

Till dem hör vad han kallar den mänskliga faktorn, att Berlusconi i sina attityder och sina intressen är som är folk är mest, på gott och på ont. Folk känner igen sig.

Den gudomliga faktorn kallar Severgnini att regeringschefen öppet struntar i de flesta gudomliga budorden och då känner sig folk förlåtna och frikända från sina egna försyndelser.  Den italienska individualismen är en annan faktor som förenar Berlusconi med italienarna. Liksom många enskilda italienare känner han sig stå ensam mot staten och världen. Det gäller att fixa saker och ting på egen hand, ”fare da se”.

Till Berlusconis framgångsrika personliga egenskaper räknar Severgnini den kameleontiska förmågan att inställsamt vända sig till olika grupper. En förmåga som Berlusconi utvecklade redan i sin ungdom som ambulerande dörrförsäljare av dammsugare.

Därtill kommer att Berlusconi slagit mynt av två förhållanden i det italienska samhället. Det ena handlar om klyftan mellan den lilla samhällsengagerade eliten och de breda folklagren. Eliten består alltid av ungefär fem miljoner italienare, som läser tidningar, böcker följer med i samhällsfrågorna. Majoriteten får nöja sig med Berlusconis kommersiella tv-kanaler, med underhållning och såpopera.

Ett annat förhållande som Berlusconi skickligt utnyttjat är splittringen inom oppositionen. Båda de gånger som Romano Prodi besegrat Berlusconi i allmänna val har Prodis regeringar därefter ramlat ihop inifrån. Den sista Prodi-regeringen som höll i två år var en koalition med över tio olika grupperingar. Fortfarande kan Berlusconi hävda att oppositionen inte kan erbjuda något trovärdigt alternativ till hans regering.

Det jag personligen framför allt saknar i Beppe Severgninis bok är en utvärdering av vad Silvio Berlusconi faktiskt uträttat under snart 20 år i politiken och snart tio som regeringschef. Men i en intervju häromdagen i österrikiska Der Standard betecknade Severgini dessa år som rent slöseri, som förlorade år för Italien. I samma intervju beskrev han Berlusconi som ett föråldrat fenomen, lika omodern som en walkman i  i-podens tidevarv. Severgnini tror att Berlusconis tid snart är ute, att Berlusconi själv inser det och att inför hotet att den politiska karriären slutar i fiasko är Berlusconi dödsförskräckt.

Rolf Gustavsson